Ny utställare!

Nu har vi en ny utställare från Sundbybergs Fotoklubb här på museet. Ingela Backman har rest runt på vår vackra jord och fångat riktigt härliga bilder, kom förbi och ta en titt!

 

Ny utställare i Projektet Belys

Vi välkomnar multikonstnären Eone som ställer ut under april-maj i t-banemontern vid Sundbybergs station!
Stadsmuseet har även ett antal verk av honom i våra samlingar. Konstnären kan ses live vid flera tillfällen i sommar bland annat på Spring Beast Festival: Följ Eone på instagram för mer info eller via hans hemsida!
 
 

”De var mån om att vi anställda skulle ha det bra”

I samband med kulturåret 1998 och projektet Minnenas Sundbyberg intervjuade Karin och Eskil Olelind personer som varit anställda på stadens två tidigare dominerande industrianläggningar, Sievertföretagen och Marabou. Här plockar vi nu fram den fjärde av dessa intervjuer:

Gun Blomgren, född 1941 i Söråker, Medelpad

Gun var mycket ung när hon med sin mor flyttade från Medelpad till värmländska Torsby, där styvfadern bodde och arbetade.

– Efter skolan började jag arbeta på kontor och lärde mig maskinskrivning på kvällskurser. Som många ungdomar ville jag dock ”ut i världen” och bestämde mig för att flytta till Stockholm.

Arbete var det ganska gott om i huvudstaden och dess omgivningar, svårare var det att finna någonstans att bo. En lösning var att till en början ta plats som hembiträde, där bostad så att säga ingick i löneförmånerna.

– Jag fick plats i en familj på Lidingö 1957. Det var väl inte precis någon högvinst jag drog i det fallet. Frun i huset var mycket fordrande och hembiträdena hade kommit och gått i tät följd och jag blev inget undantag från det. Efter någon månad blev det dags att söka nytt arbete, men bostadsfrågan var fortfarande det stora problemet om man inte ville fortsätta som hembiträde och det ville inte jag, berättade Gun Blomgren.

Genom en kusin som arbetat på Marabou hade Gun hört att det fanns arbete där och att företaget också ordnade med bostäder åt sina anställda. Hon tog därför kontakt med personalavdelningen och fick löfte om arbete så snart de kunde ordna en bostad åt henne.
 
Matsalen på Marabou.
 
– Det var en lördag, minns jag, som jag flyttade in på Brunnsgården som låg vid Esplanaden i Sundbyberg. Brunnsgården ägdes av KFUK och drevs som en pensionatsrörelse. För 40 kronor i veckan fick vi där logi, frukost och ett huvudmål mat per dag, lunch eller middag beroende på vilket skift man hade. Ett mål åt vi i matsalen på Marabou.

– Jag delade rum med en annan flicka och det var rätt trivsamt att bo på Brunnsgården. Där fanns kokerska och föreståndarinna. Den senare såg bland annat till att det inte fanns några pojkar på rummen efter klockan tio. Om någon dröjt sig kvar kom hon och knackade på dörren. En gång inträffade det att en pojke som stannat för länge försökte undvika att ertappas genom att hoppa ut genom ett fönster, eller kanske var det en balkong. Tyvärr råkade han bryta benet i fallet, kanske ett väl högt pris att betala.

Stället för danssugna var förstås Lorry. (Foto: Ivan Bäckström 1961)
 
– När vi gick och dansade blev det oftast Lorry, som låg alldeles i närheten. Redan min första kväll på Brunnsgården gick jag dit med mina nya kamrater. Då och då besökte jag min morbror, som tidigare flyttat till Sundbyberg och bodde med sin familj i närheten av Tornparken.

Till en början på Marabou fick Gun som arbetsuppgift att vika till kartonger, men efter någon tid fick hon den mera ansvarsfulla uppgiften att arbeta vid packmaskinerna. Arbetet där var väl inte mer riskfyllt än på andra ställen, men man fick se upp så att man inte klämde fingrarna i maskinen – något som Gun råkade göra vid ett tillfälle.

Efter några år vid packmaskinerna övergick Gun till att arbeta som städare. Eftersom få ville städa betalades det arbetet betydligt bättre än arbetet vid bandet. Det hade också andra fördelar, tyckte Gun. De hade till exempel inga basar över sig och därför stor frihet att själv planera och utföra jobbet. Om man arbetade raskt och rationellt var det också möjligt att tjäna in tid, som visserligen inte kunde omsättas i pengar men väl i mer fritid.

– Efter några år fick jag flytta in i en trerummare i ett av de hus Marabou ägde eller var delägare i. När jag hade gift mig och fött två barn arbetade jag och min man olika skift så att vi växelvis kunde ta hand om barnen. Eftersom det inte var något uppehåll mellan skiften fick barnen följa med den som skulle gå på skiftet till Marabou och sedan tas om hand av den som gick av sitt skift. Senare inrättade Marabou en barnparkering för att underlätta för dem som var i den situationen. Där fick man lämna barnen den tid som behövdes vid skiftavlösningen.

– Förtjänsten vid Marabou var bra. Redan första året tjänade jag 10 000 kronor. Det kan jämföras med vad min styvfar tjänade samma år, 8 000-9 000 kronor, han som hela sitt liv varit skogsarbetare.
Den sista tiden på Marabou var Gun Blomgren tidskriverska på avdelningen. Det innebar att hon med hjälp av tidkorten höll reda på och sammanställde hur mycket var och en hade arbetat.

– Dessutom betalade jag ut lönerna på fredagarna. Jag hade då varit aktiv i facket i några år, kommit med i styrelsen och blivit vald till studieorganisatör. Senare invaldes jag också i Livsmedelsarbetareförbundets styrelse och i dess representantskap.

1974 lämnade Gun Marabou. Orsaken var att företaget då kommit i gång med utflyttningen till den nya fabriken i Upplands Väsby och att hon inte kunde tänka sig att flytta med dit. Efter en kort tid hos Sweda, som tillverkade kassaregister, började hon arbeta hos Vin- och spritcentralen.

En fruktansvärd olycka, som indirekt berörde Gun, inträffade vid ett tillfälle när man vid kabelverket mitt emot Marabou höll på att testköra en ny maskin. Av allt att döma fungerade inte maskinen som tänkt var utan rusade upp i höga varv och efter en stund började lösslitna delar slungas ut i omgivningen. En sådan del slungades med våldsam kraft rakt över gatan och in genom ett fönster hos Marabou. Där träffade projektilen huvudet på en arbetare och formligen skar av hans huvud. Gun kallades till avdelningen eftersom hennes man arbetat alldeles i närheten av den förolyckade och på nära håll hade följt massakern – som naturligtvis lika gärna hade kunnat drabba honom. Den upplevelsen tog Guns make mycket hårt naturligt nog.

Allmänt om tiden på Marabou och det som satte sin prägel på tillvaron i arbete, men även till en del under fritiden, framhöll Gun särskilt följande:

– Det jag allra mest fäst mig vid och uppskattat var den vänlighet och omtanke som mötte oss från företagets sida. De var mån om att vi anställda skulle ha det bra och till och med Henning Throne-Holst, som då var styrelseordförande, gick själv omkring på avdelningarna och förhörde sig om vårt välbefinnande.

Uflyktsdags för personal och familjer på Marabou.
 
– Barnkolonin i Bettna är ett fint och välkänt exempel på företagets sociala omsorg om sina anställda, men det fanns andra saker som gjordes i samma anda. En sådan är de julgransplundringar som anordnades för barnen vid trettondagshelgen. Då var det festligt värre. Förutom vanliga muntrationer och traktering fick alla barnen en present av företaget, utvald med hänsyn till barnets ålder och kön.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.


Sundbybergs första riksdagsman – en obändig en från Skara

1902 klev Gustav Wilhelm Källman in i Sundbybergs politiska liv och där satt han sedan tungt och länge i kommunalnämnden, köpingens styrelse, och även i riksdagen, där han blev ledamot i flera utskott och beredningar. Obevekligt verkade han även vara på väg in i regeringen. Ända tills en skandal med flera hundra ton sälkött sköljde över honom och fick honom att överge alla sina politiska uppdrag.

Utifrån Henning Söderbergs ”Sundbyberg under köpingstiden” (1968) och ”Sundbyberg – den 113:e staden” (1974) berättade Thorild Ljungfors 1994 i skriften Hembygd i Sundbyberg om den tidigare Skarabon GW Källman:

GW Källmans far var lantbrukare och kommunalman i Skara församling. Den unge GW arbetade i jordbruket till 1896 då han vid 19 års ålder bröt upp och begav sig till Stockholm. Där lärde han till murare och verkade som murarbas innan han helt gav sig in i politiken. 1900 kom han till Solna där han gick med i arbetarkommunen. Från 1902 var det sedan Sundbyberg som gällde och där medverkade han vid flera husbyggen.

Det utbredda superiet fick honom, precis som många arbetarpolitiker vid den här tiden, att gå med i Verdandi. Verdandi hade bildats 1896, bland annat som en protest mot den traditionella nykterhetsrörelsen som gjorde den enskilde ensam ansvarig för missbruket i stället för att se att det grundlagts av missförhållanden och sociala orättvisor i samhället.

1905 inledde GW Källman sin politiska karriär. Han blev först suppleant i kommunalnämnden, ordinarie 1907 och sedan nämndens ordförande 1913.

1911 kom han in i riksdagen och några år senare blev han ordförande i landstinget. Allt tycktes gå som på räls. Men vad var det då som stoppade den obändige mannen från den stora slätten i väst? Frågan kan bara besvaras med: AB Svensk Import.

I januari 1919 nådde GW Källman sin mest betydelsefulla post när han blev ordförande i bevillningsutskottet. Under ståndsriksdagen och tvåkammarriksdagen godkände bevillningsutskottet höjningar eller sänkningar av skatter och tullar. I samband med tvåkammarriksdagens upplösning avskaffades utskottet.

Jämte regeringen bör GW Källman och hans utskott ha haft mest att säga till om rörande den del av landets ekonomi som styrs av riksdagen. I Nordisk Familjebok stod att läsa om utskottet att ”dess inkomstberäkningar läggas till grund för statsutskottets finansbetänkande”.

1917 hade GW blivit ledamot av myndigheten Folkhushållningskommissionen, FHK, och Stockholms läns livsmedelsstyrelse. FHK bildades när ransonering av livsmedel och andra dagligvaror blev nödvändig på grund av första världskriget.

Bristen på livsmedel gjorde att man vände sig utomlands. Från Norge köptes fisk och sälkött, från Danmark kött och grönsaker och från Nederländerna saltade grönsaker, särskilt skärbönor som ersättning för potatis.

När FHK förbjöd länets livsmedelsstyrelse att bedriva affärsverksamhet bildade GW Källman med några andra ett bolag för att kunna fullfölja redan ingångna avtal. Bolaget, AB Svensk Import, körde i gång i januari 1918 och importerade fram till krigsslutet i november 4 883 ton mer eller mindre insaltade livsmedel, varav 450 ton sälkött.

De här varorna ville ingen ha när gränserna åter hade öppnats. Efter att ha försökt sälja varorna till de nya baltiska staterna, men misslyckats eftersom ländernas valutor inte godkändes av svenska banker, gick AB Svensk Import i konkurs i november 1919. Framför allt i tidningarna blev jakten våldsam på GW Källman och styrelsen. De fick heta ”gulaschbaroner”.

Gulaschbaron betecknade under och efter första världskriget en "krigsjobbare", ofta med bibetydelsen rik och vräkig uppkomling. Egentligen var det en person som på kort tid tjänat en förmögenhet på att leverera livsmedel till främst centralmakternas arméer. Det kan i överförd betydelse användas om personer som blivit rika genom spekulation eller om krigsprofitörer i allmänhet.

AB Svensk Imports ledning blev alltså kallad det värsta man kunde säga om folk som sysslade med affärer på den tiden. Ändå värre blev det eftersom det handlade om män i offentlig ställning. GW Källman avsade sig som sagt alla sina politiska uppdrag. I samma veva gick han även ur Verdandi. För honom var det antagligen självklart, men för tidningarna blev även det föremål för spott och spe. Hade han gått med i nykterhetsorganisationen enbart av opportuna skäl?

Sundbybergs första stadsstyrelse 1927: ordföranden GW Källman och rådmännen John Bergström och Hj. Olsson.
 
GW Källman återhämtade sig så småningom efter kraschen och 1920 drog han i gång igen. Han blev kommunalkamrer och sedan den provisoriska stadsstyrelsens ordförande inför Sundbybergs omvandling till stad 1927. Han blev däremot utslagen i valet till stadens kommunalborgmästare.
 
GW Källman och de andra i drätselkammaren 1927.
 
Stör ej, arbete pågår! Hulda Karlsson, Greta Källman och Eric Linderman i Sundbybergs drätselkammare.
 
1929 blev han åter riksdagsman, först i andra kammaren och sedan i första. AB Svensk Import satt dock fortfarande som en osynlig boja runt foten och något regeringsuppdrag blev det aldrig.

Vid 69 års ålder avgick GW Källman från riksdagen. Han hade gått igenom en hård politisk skola, särskilt på den gamla kommunalstämmans tid då smockan ibland hängde i luften och vissa fann för gott att avvika. Det nämnde också ärkebiskop Nathan Söderblom när han invigde Sundbybergs kyrka 1911. Han sa att Sundbyberg på den tiden inte bara var känt för sitt starka brännvin och sina leriga gator utan även för sina stormiga kommunalstämmor.

Gustav Wilhelm Källman avled 1966. Hans efterträdare som stark man blev ”Sundbybergskungen” Arthur Sköldin.

Även GW Källmans bröder lämnade Skara för Sundbyberg. Den yngste, Karl, var också verksam inom Verdandi. Han dog i unga år av hjärnhinneinflammation. Mellanbrodern Teodor, i många år protokollförare i arbetarkommunen, bytte ut protokollen mot manusskrivande och slutade som chef för Pallasteatern, en revyscen på Kammakargatan i Stockholm.

Till sist lite bonusinformation om ransoneringen:
  • Den 19 december 1916 beslutades om införande av ransonering på bröd, vilken trädde i kraft den 8 januari 1917. Då beslagtogs alla förråd av vete och råg såväl otröskad som tröskad och i Norrland korn samt mjöl och bröd därav.
  • Efter inventering av lagren blev en dagsranson 250 gram mjöl eller 325 gram mjukt bröd eller 200 gram hårt bröd. Personer med tungt arbete kunde tilldelas påbrödskort, vilket gav rätt till extra 65 gram mjukt bröd, 50 gram mjöl eller 40 gram torrt bröd per dag.
  • Efter en minskning av dagsransonen till 200 gram mjöl per dag i februari 1917 höjdes den åter i november 1918 till 250 gram. Först 25 augusti 1919 lyftes ransoneringen på bröd.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.