Stenvillan
Många har säkert minnen från Restaurang Stenvillan i Sundbyberg.
Den revs 1968 och hade då funnits ca 67 år. Den låg vid kvarteret
Basaren , Landsvägen.
Den såg ut som ett litet palats tycker jag...
Några anekdoter som jag "ramlat" över är
Vi har så mycket att säga varandra, skriven av Jules Sylvain (musik) och Åke Söderblom (text), är en sång till filmen "Kyss henne!" 1940. I filmen sjungs den av Annalisa Ericson och Åke Söderblom. Den spelades också in av Ulla Billquist & Gösta Jonsson , och blev det året en stor hitlåt.
" Vi har Jules Sylvain här i dag så han får väl tota ihop någonting under lunchen.' Sagt och gjort. Sylvain och Åke Söderblom åkte till restaurang Stenvillan och åt lunch och under tiden skrev Åke texten på en matsedel.
Musiken lekte Jules fram på en flygel efter den goda lunchen "
(Källa Wikipedia )
Jag har inte sett filmen men det måste varit en väldigt god lunch På Stenvillan ?
Här sjunger Anna-Lisa Ericsson " Vi har så mycket att säga varandra" som gavs ut på skiva 1940.
Tydligen har många dansband spelat in den efteråt.
Och inte nog med det , Gits Olsson Svd reporter (1925-1985 ) berättade för tidningen Foto , Juni 1981 detta minne bland annat
Farligt med replikslarv
För att inte tala om, berättade morfar, när man gjorde en stumfilm i Råsundaateljén på en av Selma Lagerlöfs böcker, jag tror rentav det var Gösta Berlings saga. Sten Lindgren, den gamle hedersmannen, spelade prästen som stod i predikstolen och lade ut texten. Eftersom det var stumfilm, var det inte så kinkigt med vad han sade, huvudsaken var att han rörde läpparna. Och Lindgren sade:
“Veva på nu, för fan, så vi hinner in på Stenvillan och få en sup och en bit innan dom stänger!”
Restaurang Stenvillan låg på fem minuters taxiavstånd från ateljén och det började bli kris med tiden.
Det blev ren skandal på premiären, ty ingen hade tänkt på, att landets dövstumma just vid den här tiden hade lärt sig labiologi, d. v. s. konsten att avläsa folks tal på läpparnas rörelser.
Nu får man svära
— Efter den pinsamma historien, sa morfar, försågs alla stumfilmsskådespelare med nödtorftiga repliker.
— Aharu, sa barnen på ungdomens vis. Och ett av dem tillade:
— Fast när prästerna svär på bio nu för tiden, så hör det till, för då är det nån film av Ingmar Bergman.
Så är det nog.
Ja så kan det vara...man får hoppas dom hann till Stenvillan !
/AC