Den kvinnliga konstnären

 
 
 
Dom kvinnliga konstnärerna genom tiderna, hur gick det för dom? Blev dom tillbakavisade eller valde dom själva att ej ta plats? Konsten bakåt i tiden är full av begåvade män, nog måste kvinnorna ha funnits där även i ateljén?
 
Att konsthistorien är skriven av män för män är en sanning som ständigt upprepas liksom frågan: ”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?”
 
Den feministiska konstforskaren Linda Nochlin menar att bakom denna fråga om kvinnan som konstnär finner vi myten om den store Konstnären, unik och gudalik som bär med sig en mystisk egenskap med beteckningen genialitet eller talang.
Hon skriver att i stället för genialitet och talang så har de krav och förväntningar som kvinnor historiskt förväntats infria gjort det omöjligt och otänkbart för kvinnor att ägna sig åt professionellt konstskapande. Det har visserligen funnits kvinnliga konstnärer och skulptörer men de första kvinnliga konstnärerna har använt sin skapande förmåga och sin konstnärliga begåvning till att tillverka saker som inte betraktades som konst utan som bruksföremål. Konsthantverk och design har ofta ansetts som en kvinnlig och därmed mindervärdig genre. Kvinnlighet innebar för Freud att tvingas avstå från och aldrig upptäcka möjligheterna till intellektuell och skapande verksamhet. Kvinnlighet innebär, enligt honom, att vara icke-skapande i kulturell bemärkelse. C.G. Jung däremot ansåg att kvinnlighet eller snarare kvinnlighetens princip var grunden för allt nyskapande, i såväl liv som konst.
 
Under 1800-talet trädde kvinnorna in på konstens arena så framgångsrikt att de vid sekelskiftet uppfattades som ett hot.
De förtalades som sämre konstnärer och okvinnliga. Dumt kanske, men bländande förtrollande skrev Baudelaire om kvinnan i början av 1800-talets andra hälft och satte ord på epokens dominerande kvinnosyn. Nochlin och andra feministiska konstvetare menar att undermålig undervisning är en viktig faktor till kvinnors svårigheter att arbeta inom konstvärlden liksom geni-begreppet och mytbildningen kring de gudabenådade manliga konstnärerna i historien.
 
Om kvinnor fått samma uppmuntran och likvärdig utbildning som män hade det funnits stora kvinnliga konstnärer på samma sätt som män, hävdar Nochlin. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade på konstmuseer och de ses som en kategori för sig, vilket förpassar kvinnor till att inte tillhöra normen utan betraktas som det andra, dvs. undantaget. Särskilt kvinnor från den tidiga europeiska modernismen och avantgardet tycks ha raderat ut kvinnorna och jag undrar: 
 
( Delar av text från Tidningen Kulturen , Lena Månsson )
 
Anmärkningsvärt från texten att kvinnorna förtalades under 1800-talet som sämre konstnärer och okvinnliga. Och vad Freud ansåg kvinnlighet innebar att tvingas avstå från och aldrig upptäcka möjligheterna till intellektuell och skapande verksamhet. Kvinnlighet innebär, enligt honom, att vara icke-skapande i kulturell bemärkelse. 
 
 
 
I våras rasade en debatt om den manlige konstnären. DN:s Åsa Beckman skrev en artikel om Kultur­mannens död. Den fick ett stort gensvar. Dn publicerade också ett ­manifest av scenpoeten Olivia Bergdahl där hon uppmanar sina ­konstnärssystrar och -bröder att fylla hans plats med nytt liv.

 

Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN är att vara övertygad om sin egen förmåga. Det finns ett givet allmänintresse för det man gör, eftersom man;

1. Gör det på ett helt nytt sätt.

2. Har förstått någonting andra än så länge inte har kommit på, och/eller

3. Är ett geni.

Den MANLIGA KONSTNÄREN lämnar ett spår av krossade hjärtan bakom sig, och kan då säga saker som: ”Man lär sig någonting om mänskligheten för varje hjärta man krossar.”

Den MANLIGA KONSTNÄREN har MANLIGA KONSTNÄRSVÄNNER, som förstår honom på ett sätt ingen annan gör. Vänskap är över lag viktigt. Han har ofta har långa och trogna vänskaps­relationer.

Trohet i monogama kärleksrelationer är inte viktigt för den MANLIGA KONSTNÄREN. Frihet och sex är det.

Den MANLIGA KONSTNÄREN blir ofta djupt och intensivt förälskad, och hamnar snabbt i centrum av relationen oavsett om han bedyrar att allt som sker, sker på grund av/tack vare den andre parten. Han kan skriva långa kärleksbrev och/eller dikter. Kan ringa och förklara sin kärlek. Kan börja storgråta av skönheten i den andres ansikte. Etcetera. Det viktiga är att den MANLIGA KONSTNÄREN är den som reagerar starkast på alla känsloyttringar, annars blir han osäker och ointresserad.

Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN innebär att man placerar sig själv utanför samhällets normativa lunk. Från början är det en konsekvens av det konstnärliga arbetet, med oregelbundna och ovanliga arbetstider, men blir en del av identiteten.

Resandet är starkt kopplat till den MANLIGA KONSTNÄRENS självbild. Han kan säga saker som: ”Jag tycker om att åka tåg” – och njuter av att komma som främling till en plats där människor inte kan ifrågasätta sanningshalten i det han säger. Han slipper vardagslivets roller som samhällsmedborgare, familjemedlem och får vara just den MANLIGA KONSTNÄREN. Berlin, New York, Lissa­bon, Köpenhamn, San Fransisco. Eller Ljungby, Karlstad, Övertorneå. Det är sak samma.

Den MANLIGA KONSTNÄREN söker bekräftelse. Därför blir han lätt kränkt, och kan vara långsint in till idiotins rand. Kan till exempel ha en svart bok ­eller en svart lista, över namn på personer han aldrig kommer att förlåta.

Den MANLIGA KONSTNÄREN skulle aldrig begära någonting av någon annan. Därför upplever han lätt en önskan som ett krav. Har mycket svårt att förstå en beroendesituation. Skulle han hamna i en sådan själv blir han, givetvis, storslagen i sin tragik.

Den MANLIGA KONSTNÄREN söker det enklaste och mest effektiva sättet att få maximal utdelning av livet. Därför har han inte särskilt stora problem med att leva på gamla meriter så länge publiken, fansen och groupisarna byts ut.

Den MANLIGA KONSTNÄREN är konservativ, alltså ingen revolutionär. Han klär sig gärna i könsnormativa kläder och utnyttjar ett könsnormativt beteende.

Den MANLIGA KONSTNÄREN vill gärna påskina en problematisk barndom. Mobbning, fattigdom, självdestruktivt beteende, dåliga föräldrarelationer etcetera. Detta för att rättfärdiga det gränslösa liv han lever i dag.

Den MANLIGA KONSTNÄREN har karisma, men påstår gärna att han är blyg.

Den MANLIGA KONSTNÄREN är ofta oerhört fåfäng, men skulle aldrig erkänna detta.

Ja vin, kroppar och sång! Den MANLIGA KONSTNÄREN älskar alla njutningsmedel, och drivs av sin hedonistiska inställning till livet, alltid och i första hand.

Den MANLIGA KONSTNÄREN kan vara medveten om att han beter sig omoraliskt eller politiskt inkorrekt. Njutning före ädelmod. Därför finner han gärna ett specifikt område där han kan uttala sig, med magstöd och gloria.

Att vara den MANLIGA KONSTNÄREN är i mångt och mycket att vara ett as, men ett bedårande as.

 

Men hon skriver även

Så, mina konstnärsbröder och systrar och alla varken eller och både och! Detta vill jag säga er: Sträck på ryggen! Dansa fram! Minns att den värld vi lever i är fylld av mörker och smärta, men också av överväldigande, storslagen glädje, kärlek och njutning. Just vi kom till denna jord med en särskild uppgift: att maximera allt! Lycka till!

( Delar av text från Olivia Bergdahl DN )

 

Jag tycker avslutningsraderna är underbara från Olivia Bergdahl så jag låter dom få tala för sig själva. Jag avslutar med att visa en länk till Wikipedia full med konstnärinnor som är eller har varit verksamma inom konst i Sverige / AC

http://sv.wikipedia.org/wiki/Wikipedia:Projekt_kvinnor/Kvinnor_inom_konsten

 


Den kvinnliga konstnären - foto från Stockholms auktionsverk - fotocollage ac