museet öppnar

 

Mina blommor, har nästan gått bort, denna sommar här
var verkligen kort. Det låter väldigt underligt, men jag har bara regn hos mig.

Å jag måste ha retat gudarna, måste gjort nått fel........( Orup )

 

 

Museet öppnar igen Tisdagen 4 Augusti kl 10:00. Välkomna att besöka oss, det sägs att museerna har haft en bra sommar pga av allt regnande. Det är väl bra, men sol eller regn framöver kom över och se lite Sundbybergshistoria på Sundbybergs Museum. Fri entré !

 

Men så kom ett regn
ett regn, ett regn
som förde oss tillsammans
Nu talar vi igen
igen, igen
som duvorna i .. ( Pugh )

 

 
/Ac

 

 

 

 

 

bilder The Commons - museet öppnar 2015

Kulturmannen och Kulturtanten

 
Ingen har väl missat debatten om Kulturmannen som har pågått ett bra tag. Vem är han? Ebba Witt-Brattström kanske reder ut några av frågorna.
 

Så vem är han egentligen, kulturmannen? Säkert är det många där ute i stugorna som undrar om de är i farozonen vid det här laget. Liksom många säkert undrar om den de talar med (eller kanske lyssnar till snarare) råkar vara just en sådan där som det bråkas så mycket om, en riktig kultursideskulturman.

Vad karaktäriserar honom?

– Det är någon som lever av beundran och som utnyttjar sin maktposition. Förstås för att skaffa kvinnor, men det viktiga i min definition är att kulturmannen vidareför ett kulturarv som är maskulint kodat, och som struntar i att det finns ett kulturarv till som består av hundratals år av kvinnors skapande av litteratur, konst och så vidare. Man skapar en manlig genealogi och så sätter man sig själv på toppen och tänker att man står på den store Strindbergs axlar.

– Sedan talar kulturmannen bara om män, nämner bara manliga föregångare, läser bara manliga författare, manliga teoretiker. Han ser till att aldrig nämna kvinnor. Någon gång måste han ju göra det, men då gör han det i förbifarten, annars kör man med manliga filosofer, manliga samhällsbyggare, manliga ... En väldigt enahanda manslista. Då blir man en kulturman. Man blir det man äter, så att säga.

 

Ja skulle du ändå känna dig osäker så kommer här ett test ifrån www.politism.se

 

ÄR DU EN KULTURMAN?

1. Är du man? Cis och heterosexuell? JA / NEJ

2. Är det din förbannade plikt att låta världen ta del av din briljans? Du skaaapar naturligtvis. Annars hade du inte gjort det här testet. Men hur ser du på ditt eget skapande? Är det av en händelse större och viktigare än andras skapande? Låt säga att du befinner dig i ett socialt sammanhang, tar du då på dig det nödvändiga ansvaret att föra in alla samtal på just ditt skapande? Det hade varit synd om folk om de helt i onödan diskuterade andras, mindre viktiga, skapande. Stilleben föreställande fruktkorgar, eller vad det nu kan tänkas vara. JA / NEJ

3. Är du stor och bullrig? Bubblande? Du tycker inte bara det är kul att stå i centrum, du anser att det rubbar ordningen i universum om du inte gör det. Du är solen alla planeter kretsar runt. Du är alla festers nav. Det är ett smutsigt jobb, men någon måste underhålla massorna och säkerhetsställa att så mycket som möjligt i den omedelbara närheten handlar om dig. Ditt skratt får fönsterrutor att vibrera. För att förstärka din bullriga och bubblande personlighet brukar du ha på dig en intressant – kanske rentav mystisk – hatt. JA / NEJ

4. Kallar du alla kvinnor under trettio för flickor? Finns det ens kvinnor som är äldre? Om de existerar så hör de säkerligen till den där grå massan människor som du inte lägger märke till. Den ointressanta massan. Normisarna. Visst är de musor, flickorna? Hur hade ditt skapande sett ut utan dem? Hade det ens varit värt att skapa utan dem? Visst är flickor mystiska? Flickor ska helst stå i en dunkelt belyst skogsdunge. Kanske dansa lite för sig själva? Eller dricka vatten ur en bäck? När de inte är upptagna med sina skogsaktiviteter ska de helst sitta i ditt knä och kurra förtjust medan du berättar om dig själv. JA / NEJ

5. Omgärdas du konstant av aspirerande kulturmän? Det yngre gardet. De som storögt och stumt följer dig vart du än går. De som en dag kommer vara som du. Du skulle aldrig kalla dig själv för Jesus. Så klart. Det är en befängd tanke. Men visst är de lite som dina lärljungar? De kanske skrattar lite för högt åt dina skämt, visst, men det spelar ingen större roll. Det viktiga är att de är där och skrattar. Och beundrar. Vad hade du varit utan de aspirerande kulturmännen? Utöver en stor och viktig konstnär? Vem vet? JA / NEJ

6. Har du minst tre skilsmässor i bagaget? Du är inte dålig på kärlek. Tvärtom. Du är nästan för bra. Vem är du att neka folk din kärlek och briljans? Det finns en oerhörd mängd mystiska skogsråflickor där ute men bara en av dig. Äktenskap är lite som tänder. Först har du mjölktänder, och det är ju fint och bra. Men sedan kommer nya tänder som vill ta deras plats. Bättre tänder. Och det måste de ju få göra. Ingen vill ha dubbla tandrader. Den här liknelsen är briljant. Du är en äkta konstnär och du liknade just förhållanden vid mjölktänder, ditt förbannade geni. JA / NEJ

7. Tycker du feminismen gått för långt? Alltså, det är självklart inget du säger högt. Bara när du umgås med förtroliga. Andra kulturmän. Eller i en morgonsoffa på TV4. Av misstag på bakfyllan. Du är så klart uttalad feminist. Självklart. Men samtidigt är det ju svinjobbigt när de där unga kvinnliga skribenterna konstant försöker rucka på din av Gud givna position i kulturflocken. Man blir ju förbannad. Minst sagt. Tar deras mens aldrig slut? Lugna ner er, flickor! Kom och sitt i knät. JA / NEJ

8. Har du ett komplicerat förhållande till alkohol? Förlåt. Frågan är naturligtvis felställd. Har alkohol ett komplicerat förhållande till dig? Dras den till dig? Det är inte bara skogsråflickorna och lärljungarna som vill lära känna ditt innersta. Vinet behöver dig också. Rödvinet. Vad hade vinet varit om du inte drack det? Du ger det en funktion och i gengäld ger det dig ditt charmigt rödmosiga ansikte. Om vi ska vara ärliga så bättrar det på din redan strålande personlighet. Ger den den där extra finishen. Vinet är själens smink. Killsmink. JA / NEJ

9. Citerar du ofta dig själv? Alltså inte för att förhäva dig själv. Nej, absolut inte. Du gör det för framtiden. Har du bläddrat i en citatbok någon gång? Enbart lustiga kvickheter signerade Oscar Wilde. Han blickade inte ut i universum och låste upp dess mysterier. Han var inget annat än en skämtande forntidstwittrare. En onelinerfåne. Nej, du är bättre än Oscar Wilde, och det förtjänar världen att veta. För sin egen skull. JA / NEJ


FACIT:

Om du svarat JA 1-2 gånger: Nej, du är ingen kulturman. Ja, du är säkerligen en narcissist. Men det är alla. Ja, du behöver förmodligen jobba på ditt eget ego och din syn på andra människor. Men det behöver alla. Håll dig borta från kultursfären. Den är ett gift. Drick vin, låt inte vinet dricka dig. Bär hatt, men inte för stor. Bullra, men låt andra bullra med dig. Du kommer klara dig.

Om du svarat JA 3-4 gånger: Du befinner dig i gränslandet. Kanske är du en av de aspirerande kulturmännen? En lärljunge? Svävar du du ständigt kring en bullrig typ? Med hatt? Bryt kontakten med honom omedelbart. Avbryt genast studierna på teaterhögskolan och radera mappen på datorn där alla dina manuskript förvaras. Förresten, bränn datorn. Har du en stor hatt? Redan? Bränn den också. Bränn allt. Byt identitet och flytta till en ort som saknar bibliotek. Din enda kulturkonsumtion från och med nu är amerikanska TV-serier.

Om du svarat JA 5-9 gånger: Grattis. Du är en kulturman. Världen kretsar runt dig och ditt skapande. Det innebär ett enormt ansvar. With great power comes great responsibility, som någon så vist hävdade. Du är Dionysos. Du är Alfa och Omega. Du är John och Paul. Du är en idiot.

 

Men Kulturtanten då? Hon som får heta tant och han får heta man. Varför skulle det inte kunna vara Kulturgubbe och Kulturkvinna? Givetvis finns det ett litet test om man passar in här ifrån Göteborgs posten..

http://www.gp.se/kulturnoje/quizkulturnoje/1.730880 

 

Men hur är det med statistik på besökare när det gäller kultur evenemang? Martin Röshammar på DN visar på lite statistik.

Vilka det är som tar del av kultur i Sverige är inte alldeles lätt att ta reda på. Det en definitionsfråga (vad är kultur?) och samlad statistik saknas. Men hur man än går till väga blir bilden densamma: det är den så kallade kulturtanten som håller det svenska kulturlivet uppe. Så säger siffrorna, med ytterst få, och ganska förutsägbara, undantag. Det är kvinnor i olika åldrar som går på teater, dans, museer, bibliotek och besöker Bokmässan.

Den som studerar besökarstatistik från Dramaten och de båda stadsteatrarna i Stockholm och Göteborg får se att av Dramatens besökare är 72 procent kvinnor, motsvarande siffror på stadsteatrarna är 69 respektive 65 procent. Lika tydligt är det att det är det är kvinnor över 46 år och äldre som fyller bänkraderna.

Kulturtant? Check.

SOM-institutet på Göteborgs universitet undersöker regelbundet det svenska folkets vanor, intressen, åsikter och värderingar. Bland annat genomför de åt Kulturrådet en mätning av kulturvanorna. 2010, liksom alla andra år förresten, fick de tillfrågade svara på om de under året som gått besökt ett bibliotek, gått på musikal eller teater, klassisk konsert eller opera, balett eller dans, rock- eller popkonsert eller bio.

På alla områden var det fler kvinnor som tagit del av de olika kulturformerna.

Kulturtant? Check.

När Bokmässan i Göteborg frågade sina besökare visade det sig att 66 procent av branschgästerna var kvinnor och bland allmänheten var det 58 procent. De statliga museerna besöktes av 56 procent kvinnor förra året, Göteborgsoperan hade en kvinnlig dominans på 60 procent i sina salonger medan Dansens hus 2009 endast hade 30 procent män i publiken.

Kulturtant? Check. Check. Check. Check.

Hur och varför blev det så här? Vad betyder det för kulturen i Sverige att det är kvinnorna som fyller de olika kulturinstitutionerna? Skulle synen på kultur och kulturutövande vara annorlunda om männen dominerade?

Frågorna kommer snabbare än svaren, så jag tar kontakt med några tunga svenska kulturarbetare, två män och en kvinna. Varför dominerar kvinnorna?

 

Några få undantag finns i den kvinnliga kulturdominansen. Bland museerna lockar Armémuseum, Marinmuseum och Sjöhistoriska museet fler män än kvinnor och på Peace and love-festivalen i Borlänge är det fifty-fifty men annars är det tjejer, kvinnor och tanter som dominerar överallt.

Kulturrådets statistik visar till och med att kvinnor numera besöker rock- och popspelningar aningen oftare än män gör. Så har det inte varit tidigare, rocken har varit en manlig arena, både på och utanför scenen.

Men vad gör männen då? Sitter de och ser på ligamatcher, frågar sig Horace Engdahl och fortsätter:

– Eller så är de ute i naturen. Uppenbarligen gör de delvis något annat. Det gäller också den litterära världen. Det finns en del som verkar anse att det är lite fjolligt att läsa böcker och gå på teater. Sådana reaktioner har jag fått många gånger under min tid som kulturverksam. Hur blev det så där, undrar Horace Engdahl och konstaterar på att det måste föreligga en försummelse någonstans.

Det är fascinerande att se hur stort glappet annars är mellan publiken och utövarna. Litteraturen kan tjäna som exempel: En stor majoritet av läsarna är kvinnor, dessutom lär bilden förstärkas eftersom allt färre pojkar läser böcker. Men i Svenska Akademien sitter bara fem kvinnor, och bara sju av de 23 skönlitterära mottagarna av Augustpriset har varit kvinnor.

Ändå står publiken ut. Och fortsätter att komma.

En sak är säker: Sverige skulle vara ett bra mycket fattigare kulturland utan kvinnorna i publiken, utan sina kulturtanter.

Så vad säger man? Mitt förslag är: Tack.

Martin Röshammar

 
Hur som helst, skönt att ni finns alla där ute oavsett kön som kan uppskatta och njuta av kultur. Och alla ni kulturutövare som kan finnas för varandra !  / AC

 

 

bilder wikipedia commons

Rötter

 
Tänker att vad spännande det måste vara för er som är flera generationer Sundbybergare. Men min släkt kommer till största delen från Sälen, Dalarna. Så denna gång bjuds det på lite veckofärska bilder från denna ort, tack bror för bilder!
 
Bebyggelsen i Västerdalälvens dalgång, som ligger som ett pärlband av större och mindre byar, har växt fram vid de numera avsnörda och ibland torrdikade korvsjöarna till älven. Bebyggelsen låg i äldre tid intill älvstranden i den låglänta älvdalen. Under 1700- och 1800-talen har emellertid bebyggelsen genom återkommande översvämningar, utvidgning av den odlade arealen, skiften och vägdragningar alltmer kommit att förflyttas upp mot dalgångens skogskanter. Det blev därmed successivt en mer spridd bebyggelse i landskapet.
 
Turismen som näring har en lång historia i Dalarnas fjällområden. Turismen var och är inte enbart en kommersiell företeelse utan också en betydande kulturell företeelse där landskapets upplevelsevärden och symbolvärden också har ett stort värde för människan. För fjällturismens uppkomst och utveckling har detta perspektiv varit avgörande. Turismen i fjälltrakterna tog sin början i slutet av 1800-talet då turister sökte naturen, den rena luften och fjällvidderna både sommar och vinter. 1922 arrangerades det första Vasaloppet med start i Sälen. Sälen blev då en känd skidort både i Sverige och ute i världen. ( Källa Malung-Sälens Kommun )
 
 
Sälen ligger ju nära Älvdalen som har en dialekt som kan vara svår att förstå. I Sälen pratas det Transtrandsmål. Malung-Sälens kommun har ett mål som är nästintill identiskt med limamålet, dock finns en del skillnader. Gemensamt för Lima och Transtrand är rikedomen på diftonger gemensamma med fornnordiska, norska, isländska och färöiska.
 
Om du vill yssna lite på hur bymålet låter i sång så finns det Lassarvisan, framförd av Per Matsson och Alla tider orkester. Den handlar om närorten Lima.

Lassarlåten

Introduktion

I berjå på fer århondrae berte Industrialismin jä fotavtreck även i våro beggder. I Lima add ve si ländje åft smäjör söm bland mittsi an gräjör gjord jåer. ”Näppeligen gård finnes som icke smedja hafver” skräjv an Linné i sine anteckninger ma an add passer Lima. Äjt gäng i Lima söm verkligen to te se Industrialismin å söm vort nifitsin på öllt ä nia va Lassarbrärån. Däm berte tile te experimentera me äjn ätt di ara å däm a värkligen satt sine fotavtreck i Limas historia. Lassarsmäjå finns kvar i Häjbin å in da känns ä värkligen söm tiä a stånd still.

Jä kom äjn ståry öm Lassarpöjkån

 

Hängde ni med? : )

Ett semstertips är pröva även Sälen under sommaren!!!

 
Ja nu hoppar vi lite bakåt i tiden...
 
Dalkullor Norra begravningsplatsen Solna 1891. Förr i tiden vandrade Dalfolket bland annat mot Stockholm för att söka jobb och pengar. Mer om detta finns att läsa på http://www.dalkarlsvagen.se/

Dalfolkets arbetsvandringar
Dalarnas självägande bönder har så långt man kan minnas behövt en utkomst vid sidan av jorden; vid varje arvskifte blev bondens ägor mindre och räckte till slut inte till för att föda familjen. Man måste hitta på sätt att dryga ut kassan och ett var att de unga och ibland de äldre kvinnorna gav sig ut på arbetsvandringar. Man gick för att sälja hemslöjd – som hårkullorna från Våmhus eller näverarbeten som Djus Anders Anderssom från samma socken. Han blev så småningom känd som byggmästaren Anders Diös. Eller också gick man på herrarbete, det vill säga arbetade hos herrskap som hade råd att betala i reda pengar.

Vandringen gick ofta på våren och var inte sällan organiserade storvandringar, där grupp efter grupp slöt upp efter vägen. Dalkarlsvägen är inte en väg utan det historiska namnet på ett system av stigar och vägar som leder från övre Dalarna ned mot Mälardalen och Stockholm. Under storvandringarna fanns spelmän med och en forbonde som körde vandrarnas säckar med kläder och mat som behövdes under vistelsen hemifrån. Dalfolket utförde ofta de tyngsta arbetena och var väl sett för sin flit och sin förmåga att arbeta hårt.

Arbetsvandringarna hade sin höjdpunkt under 1800-talets senare del men fortfarande en bit in på 1900-talet var arbetsvandringarna en viktig del av folkhushållet i Dalarna.

Vaddå herrarbete? Kvinnorna då?
Herrarbete kallades det för att arbetsgivarna var herrskap, men arbetsvandrarna var lika ofta kvinnor som män. Kända exempel är hårkullorna från Våmhus, som tog sig ända till England och Ryssland för att sälja sina hårarbeten. Grudd Anna Andersdotter från Utmeland, som var buteljsköljerska i Uppsala och blev mor till Anders Zorn. Kvinnorna arbetade också som trädgårdskullor, mursmäckor och roddarkullor. Så sent som slutet av 1950-talet arbetade de sista trädgårdskullorna på Danderyds kyrkogård.
För året 1837 finns en uppgift på arbetsvandrare från Dalarna: närmare 6 500 personer gav sig ut på vägarna,3 500 män, 2 700 kvinnor och även några barn. När 1800-talet närmade sig sitt slut ökade siffran ytterligare.

 
 
 
File:Gruppbild. Kyrkogårdsnämndens trädgårdsarbetarkår på Norra begravningsplatsen i Stockholm - Nordiska Museet - NMA.0045039.jpg
 
Det var allt för denna gången med lite om Dalarna / AC
foton i färg Anders.Larsson - rötter - svart vit bild wikipedia

Skogsbo mödrahem det första i norden

 
I tidningen från Stockholms förstadsblad 1946 kan vi läsa om ett besök på Skogsbo mödrahem som låg på Hagavägen i Sundbyberg och drevs av Frälsningsarmén.
 
Skogsbo grundades 1905 och var från början ett räddningshem, varefter det 1907 blev ett mödrahem berättar hemmets föreståndarinna och brigadör Ruth Stålhane. Med sig till hjälp har hon också några slumsystrar att driva det hela. Major Klara Arvidsson var den som tog initiativet till hemmet son var det första i norden.1935 togs en tillbyggnad av hemmet som nu har 26 platser. Vi var tidigare självförsörjande men får sedan 1935, 1:50 kr per mor med barn i statsanslag. De flesta skyddslingarna är mellan 20-30 år och den yngsta vi haft var 14 år.
 
Alla ogifta mödrar har en barnavårdsman som sätter sig i kontakt med oss, men det händer även att flickorna själva sätter sig i kontakt med oss. Det är tänkt för sökande från Stockholms län men vi har haft en flicka från Småland som vi inte kude neka plats. I allmänhet stannar mödrarna här tills barnet blir 6 månader, vi försöker hjälpa dom att hitta en plats där dom kan ha barnet med sig. Många hemmafruar ringer hit och erbjuder sig att ta emot mor och barn. Andra har släktingar som tar hand om barnet. Vi har även haft en del bröllop här på Skogsbo och det är ju den bästa lösningen på problemet. Trivseln bland flickorna är väl så att den del känner sig berövade friheten. Vi försöker lära dom att bli ansvarskännande medmänniskor och att dom sedan vänjer sig vid boendet.
 
De har full sysselsättning och förutom barnavård får dom lära sig att sköta ett hem och enklare sömnad. Ledigheten är rikt tilltagen men visserligen har det hänt att någon flicka försökt att avvika från hemmet, men just nu har vi präktiga och skötsamma flickor. ( Huset och verksamheten finns ej längre kvar i Sundbyberg )
 
 
Vi hoppar lite bakåt i tiden och läser även lite om hur det kunde vara för ett barnhusbarn som söker sin mamma från 1878 i Stockholm.
Text och bild ifrån Stockholmskällan.
 
 
 

Carl Wilhelm Nyberg föddes den 8 februari 1866. Hans mamma hette Carolina Rosina Nyberg. Carl Wilhelm lämnades in på Allmänna barnhuset den 19 februari 1866, 11 dagar gammal. 

Carl Wilhelm utackorderades den 12 juni 1866, 4 månader gammal. Han kom till torparen Fredrik Carlsson och hans hustru Maria Margareta Matsdotter på gården Götheborg i Frötuna församling. 

Vid 12 års ålder skrev Carl Wilhelm ett brev till Allmänna barnhuset med bland annat en förfrågan om sin mamma Carolina Rosina. Han hade inte hört något från henne sedan han var två år gammal.

 

Så här skrev Carl Wilhelm:

Barnhusbarnet Karl [han skrev själv sitt namn med K] Wilhelm Nyberg No 11,048 fattar pennan för att skrifva några rader till Herrarne, för att herrarne skall få veta huru jag har det, men mina fosterföräldrar äro fattiga men dock har jag god vård.

Jag har ingen dag varit utan bröd, jag har mycket godt hem, jag lefver i tukt och Herrans förmaning och jag hade fyllt 6 år när jag började att gå i skolan och jag har gått i småskolan i fyra och ett halt år och i Folkskolan 2 och ett halt år. Jag läser utantill i Kattekes, Biblisk historia, Nya Testamentet, Naturlära, Svensk historia, Jordgrafi, och jag läser innantill i Läseboken och sjunger i Svenska Salmboken och skrifver i treslagsböcker afskrifvning, Wälskrifning och rättskrifning och jag Ritar i Ribok, Och jag håller nu på och Räknar 50 Tabellen i Division i Decimalbråk.

Jag kostar mina fosterföräldrar mycket penningar och jag går i högre afdelningen i sång 2 gånger i veckan men på slutet 4 gånger. Och jag har inte hört av min rätta mamma sedan jag var 2 år gammal jag önskar att få underrättelse om hon lefver eller är död och hennes namn är Karolina Rosina Nyberg.

Och jag ber Herrerna om Herrerna vill skänka mig en skärf till böcker och kläder men jag ber om ursägt efter min begäran Mitt namn är Karl Wilhelm Nyberg No 11048. Född 1866 den 8 februari. Och nu vill Jag nämna Adressen var jag bor. Jag bor på storgatan No 10 och min fosterfars namn är Fredrik Karlsson, Norrtelje 1878

 

Det finns inte något svar på brevet bevarat i Allmänna barnhusets arkiv, men tre år senare när Carl Wilhelm var 15 år flyttade han till sin mamma och hennes familj på Kungsholmen. Mamman var nu gift och Carl Wilhelm hade två bröder och två systrar. Han arbetade först som kakelarbetare och sedan som bageriarbetare.

 

 
Barn vid barnasylen , Grubbens Stockholms stad norra försörjning och arbetsinrättning, 1903 bild digitala stadsmuseet
 

Och även lite om fattiga barn och träskor 
( text från Stockholmskällan )
 

Kring sekelskiftet 1800-1900 var en del barn så fattiga att de inte hade några skor. Genom församlingarnas Fattigvårdsstyrelser, som låg under Fattigvårdsnämnden, delades det därför ut träskor till de barnen. Men bl.a. lärare menade att det fanns många nackdelar med träskorna och önskade att barnen skulle få riktiga skor i läder i stället.

I ett brev till Fattigvårdsnämnden från Jakob- och Johannes Fattigvårdsstyrelse ber man därför om tillstånd att få dela ut läderkängor till barnen. Som skäl anges bl.a. att träskorna inte är lika hållbara, att de är mer ohygieniska, att prisskillnaderna inte är så stora eftersom träskorna slits sönder fortare. Men det främsta skälet menade man var att barn som går med träskor direkt blev utpekade som fattiga eftersom det inte var vanligt med träskor bland andra barn i Stockholm.

”[…] i motsats till förhållandena i sydligare delar af landet barnen här i hufvudstaden genom bärandet af träskodon onekligen stämplas som fattighjon.”

”Ej minst viktigt synes fattigvårdsstyrelsen den omständighet vara, att de fattigare barnen genom användandet af träskodon särskiljas från de öfriga mer lyckligt lottade, hvarigenom mången gång bitterhet alstras i de ungas sinnen och en hätskhet kan uppstå mot sanhället, hvilken blifver bestående långt öfver barnaålderns gräns.”

Fattighjon från Jeppetorp fattiggård. Under medeltiden var det kyrkan som tog hand om de sjuka och fattiga. Efter reformationen blev det statens ansvar. Fattigvården tog hand om barn, gamla och fattiga samt människor som var arbetslösa. 1913. Fotograf: okänd

Fattighjon från Jeppetorp fattiggård. Under medeltiden var det kyrkan som tog hand om de sjuka och fattiga. Efter reformationen blev det statens ansvar. Fattigvården tog hand om barn, gamla och fattiga samt människor som var arbetslösa. 1913.

Fotograf: okänd Nordiska Museet

 

Och till sist barnauktioner

Barnauktion var säljandet av barn till lägst bjudande vid fattigauktioner i Sverige genomförda av socknar och fattigvårdsstyrelser, som kungjordes i kyrkorna. Den som vid auktionen gav det lägsta budet fick ta hand om barnet, något som innebar att arrangörerna av auktionerna kunde hålla nere kostnaderna för barnens uppehälle. Det hände att barn blev sålda flera gånger, med något års mellanrum. ( wikipedia )

 

( text nedan av Göte Ingelman, ur Sociala återblickar på tidigare millenier och mansåldrar ) 

På en del håll i landet uppfördes sockenmagasin där skatteböndernas s.k. ”skattesäd” förvarades och delades ut till de behövande. I många fall användes en del av säden i dessa magasin som ersättning för de barn och gamla som såldes på auktion till lägstbjudande, en vanlig företeelse under 1800 talet för den totalt utblottade.

Ett av många barn, Lina Pärsdotter, som blev bortauktionerad på detta grymma sätt under 1880 talet, har jag autentiskt följt i min bok "Repslagarens ättlingar". Märkligt nog dröjde det ända till år 1919 innan det blev i lag förbjudet att sälja föräldralösa barn, fattiga och gamla på offentlig auktion.

Det är väl dokumenterat i Social Tidskrift från åren 1907 - 1912 hur människoauktionerna gick till och förberedelserna för dem. Där berättas t ex om, hur man vid folkskolans avslutning lät s k ”sockenbarn” sitta längst bak i skolsalen på bänkar utan ryggstöd. Man gjorde det, som det beskrevs, av praktiska skäl. Hugade spekulanter på billig arbetskraft kunde då lättare komma åt att klämma och känna på barnens armar och axlar, och förbereda priset till den kommande auktionen. Det gick efter samma mönster, som då man köpte kor och hästar på marknaden. Skillnaden var sannerligen inte stor.

1907 beskriver den då välkände liberale socialpolitikern C. H. von Kock de hjärtslitande scener som utspelades i kyrkor och sockenstugor runt om i vårt land, då människor ”bytte ägare”. Det var de fattigaste det gällde. Särskilt svårt var det när syskon eller äkta makar skildes åt på det här grymma sättet, och hamnade hos de personer man med fog hyste fruktan för. ”Kontraktstiden” varade ibland endast ett år i taget, ibland kortare tid. Detta innebar, att personer som inte höll måttet kunde bli bortauktionerade 25-30 gånger under sin livstid.

Pigan Marit Larsdotter, som var dövstum och epileptiker, var en av dem. Då hon en söndag kom till kyrkan för att få en ny husbonde, uppenbarade sej ingen spekulant. Ny auk-tion utlystes till kommande söndag, och då gick hon under klubbslag bort mot ersättningen tre tunnor havre och tre riksdaler kontant för ett år. Priset för henne ansågs vara ”jämförelsevis högt”, men hon tillhörde ju den kategori som man ansåg "inte hålla måttet".

Det var också vanligt att föräldralösa, eller av andra orsaker utsatta barn, blev placerade på fattighuset tillsammans med hjonen till dess de konfirmerats och blev tillgängliga som billig arbetskraft.

 

Två barn från Trasskolan. Trasskolan var ett skolhem för fattiga,  vanartade (missanpassade eller ouppfostrade) och vanvårdade pojkar. Stockholm, 1870. Fotograf: Alfred Jonsson

Två barn från Trasskolan. Trasskolan var ett skolhem för fattiga,vanartade (missanpassade eller ouppfostrade) och vanvårdade pojkar. Stockholm, 1870. Fotograf: Alfred Jonsson Nordiska Museet

 

/AC

Mödrahem frälsningsarmén - Skogsbo mödrahem Sundbyberg