Rötter
Lassarlåten
Introduktion
I berjå på fer århondrae berte Industrialismin jä fotavtreck även i våro beggder. I Lima add ve si ländje åft smäjör söm bland mittsi an gräjör gjord jåer. ”Näppeligen gård finnes som icke smedja hafver” skräjv an Linné i sine anteckninger ma an add passer Lima. Äjt gäng i Lima söm verkligen to te se Industrialismin å söm vort nifitsin på öllt ä nia va Lassarbrärån. Däm berte tile te experimentera me äjn ätt di ara å däm a värkligen satt sine fotavtreck i Limas historia. Lassarsmäjå finns kvar i Häjbin å in da känns ä värkligen söm tiä a stånd still.
Jä kom äjn ståry öm Lassarpöjkån
Hängde ni med? : )
Ett semstertips är pröva även Sälen under sommaren!!!
Dalfolkets arbetsvandringar
Dalarnas självägande bönder har så långt man kan minnas behövt en utkomst vid sidan av jorden; vid varje arvskifte blev bondens ägor mindre och räckte till slut inte till för att föda familjen. Man måste hitta på sätt att dryga ut kassan och ett var att de unga och ibland de äldre kvinnorna gav sig ut på arbetsvandringar. Man gick för att sälja hemslöjd – som hårkullorna från Våmhus eller näverarbeten som Djus Anders Anderssom från samma socken. Han blev så småningom känd som byggmästaren Anders Diös. Eller också gick man på herrarbete, det vill säga arbetade hos herrskap som hade råd att betala i reda pengar.
Vandringen gick ofta på våren och var inte sällan organiserade storvandringar, där grupp efter grupp slöt upp efter vägen. Dalkarlsvägen är inte en väg utan det historiska namnet på ett system av stigar och vägar som leder från övre Dalarna ned mot Mälardalen och Stockholm. Under storvandringarna fanns spelmän med och en forbonde som körde vandrarnas säckar med kläder och mat som behövdes under vistelsen hemifrån. Dalfolket utförde ofta de tyngsta arbetena och var väl sett för sin flit och sin förmåga att arbeta hårt.
Arbetsvandringarna hade sin höjdpunkt under 1800-talets senare del men fortfarande en bit in på 1900-talet var arbetsvandringarna en viktig del av folkhushållet i Dalarna.
Vaddå herrarbete? Kvinnorna då?
Herrarbete kallades det för att arbetsgivarna var herrskap, men arbetsvandrarna var lika ofta kvinnor som män. Kända exempel är hårkullorna från Våmhus, som tog sig ända till England och Ryssland för att sälja sina hårarbeten. Grudd Anna Andersdotter från Utmeland, som var buteljsköljerska i Uppsala och blev mor till Anders Zorn. Kvinnorna arbetade också som trädgårdskullor, mursmäckor och roddarkullor. Så sent som slutet av 1950-talet arbetade de sista trädgårdskullorna på Danderyds kyrkogård.
För året 1837 finns en uppgift på arbetsvandrare från Dalarna: närmare 6 500 personer gav sig ut på vägarna,3 500 män, 2 700 kvinnor och även några barn. När 1800-talet närmade sig sitt slut ökade siffran ytterligare.
