Sundbybergs stadsmuseum

Kring sekelskiftet 1800-1900 var en del barn så fattiga att de inte hade några skor. Genom församlingarnas Fattigvårdsstyrelser, som låg under Fattigvårdsnämnden, delades det därför ut träskor till de barnen. Men bl.a. lärare menade att det fanns många nackdelar med träskorna och önskade att barnen skulle få riktiga skor i läder i stället.

I ett brev till Fattigvårdsnämnden från Jakob- och Johannes Fattigvårdsstyrelse ber man därför om tillstånd att få dela ut läderkängor till barnen. Som skäl anges bl.a. att träskorna inte är lika hållbara, att de är mer ohygieniska, att prisskillnaderna inte är så stora eftersom träskorna slits sönder fortare. Men det främsta skälet menade man var att barn som går med träskor direkt blev utpekade som fattiga eftersom det inte var vanligt med träskor bland andra barn i Stockholm.

”[…] i motsats till förhållandena i sydligare delar af landet barnen här i hufvudstaden genom bärandet af träskodon onekligen stämplas som fattighjon.”

”Ej minst viktigt synes fattigvårdsstyrelsen den omständighet vara, att de fattigare barnen genom användandet af träskodon särskiljas från de öfriga mer lyckligt lottade, hvarigenom mången gång bitterhet alstras i de ungas sinnen och en hätskhet kan uppstå mot sanhället, hvilken blifver bestående långt öfver barnaålderns gräns.”

Fattighjon från Jeppetorp fattiggård. Under medeltiden var det kyrkan som tog hand om de sjuka och fattiga. Efter reformationen blev det statens ansvar. Fattigvården tog hand om barn, gamla och fattiga samt människor som var arbetslösa. 1913.

Fotograf: okänd Nordiska Museet

Och till sist barnauktioner

Barnauktion var säljandet av barn till lägst bjudande vid fattigauktioner i Sverige genomförda av socknar och fattigvårdsstyrelser, som kungjordes i kyrkorna. Den som vid auktionen gav det lägsta budet fick ta hand om barnet, något som innebar att arrangörerna av auktionerna kunde hålla nere kostnaderna för barnens uppehälle. Det hände att barn blev sålda flera gånger, med något års mellanrum. ( wikipedia )

( text nedan av Göte Ingelman, ur Sociala återblickar på tidigare millenier och mansåldrar ) 

På en del håll i landet uppfördes sockenmagasin där skatteböndernas s.k. ”skattesäd” förvarades och delades ut till de behövande. I många fall användes en del av säden i dessa magasin som ersättning för de barn och gamla som såldes på auktion till lägstbjudande, en vanlig företeelse under 1800 talet för den totalt utblottade.

Ett av många barn, Lina Pärsdotter, som blev bortauktionerad på detta grymma sätt under 1880 talet, har jag autentiskt följt i min bok "Repslagarens ättlingar". Märkligt nog dröjde det ända till år 1919 innan det blev i lag förbjudet att sälja föräldralösa barn, fattiga och gamla på offentlig auktion.

Det är väl dokumenterat i Social Tidskrift från åren 1907 - 1912 hur människoauktionerna gick till och förberedelserna för dem. Där berättas t ex om, hur man vid folkskolans avslutning lät s k ”sockenbarn” sitta längst bak i skolsalen på bänkar utan ryggstöd. Man gjorde det, som det beskrevs, av praktiska skäl. Hugade spekulanter på billig arbetskraft kunde då lättare komma åt att klämma och känna på barnens armar och axlar, och förbereda priset till den kommande auktionen. Det gick efter samma mönster, som då man köpte kor och hästar på marknaden. Skillnaden var sannerligen inte stor.

1907 beskriver den då välkände liberale socialpolitikern C. H. von Kock de hjärtslitande scener som utspelades i kyrkor och sockenstugor runt om i vårt land, då människor ”bytte ägare”. Det var de fattigaste det gällde. Särskilt svårt var det när syskon eller äkta makar skildes åt på det här grymma sättet, och hamnade hos de personer man med fog hyste fruktan för. ”Kontraktstiden” varade ibland endast ett år i taget, ibland kortare tid. Detta innebar, att personer som inte höll måttet kunde bli bortauktionerade 25-30 gånger under sin livstid.

Pigan Marit Larsdotter, som var dövstum och epileptiker, var en av dem. Då hon en söndag kom till kyrkan för att få en ny husbonde, uppenbarade sej ingen spekulant. Ny auk-tion utlystes till kommande söndag, och då gick hon under klubbslag bort mot ersättningen tre tunnor havre och tre riksdaler kontant för ett år. Priset för henne ansågs vara ”jämförelsevis högt”, men hon tillhörde ju den kategori som man ansåg "inte hålla måttet".

Det var också vanligt att föräldralösa, eller av andra orsaker utsatta barn, blev placerade på fattighuset tillsammans med hjonen till dess de konfirmerats och blev tillgängliga som billig arbetskraft.

Två barn från Trasskolan. Trasskolan var ett skolhem för fattiga,vanartade (missanpassade eller ouppfostrade) och vanvårdade pojkar. Stockholm, 1870. Fotograf: Alfred Jonsson Nordiska Museet

/AC