Hönsgården Sundbyberg

 
En gång i tiden fanns det ett hus som kallades Hönsgården i Sundbyberg.Bilden visar huset sett från Vegagatan, det låg på Vattugatan som då hette Fågelsångsgatan. Det här huset rymde många människor i små lägenheter. Man skulle nog kunna säga att det var tuffa villkor och fattigt för dom dom bodde där.
Hans Cederblad 1917-2015 har antecknat följande
 
"Huset byggdes först 1883 och därefter 1901 i tre våningar med många små lägenheter, husets vind på och ombyggdes senare med ett fjärde sk vindsetage bestående av en lång korridor med små enrumslägenheter På vardera sidan och även mot brandgavlarna fanns en liten etta med fönster på sidan. En familj bodde i den västra vindsvåningen rakt ovanför granntomten Hansson hönshus med påbyggt duvslag direkt mot brandgavlen.
Det var de enda höns som fanns där på tjugotalet, trots att det här huset kallades hönsgården. Det lär dock ha varit en Gustav Björkman som 1883 där haft ett hönseri. Därför fick huset behålla namnet "Hönsgården".
 
Detta mångomtalade hus hade en otrolig massa människor i sitt hägn och framför allt barn. Det lär ha varit trettiotre väldigt små lägenheter, där det kunde bo fem-sex peroner i varje. Jag har fått uppgifter av en dam som bodde där nu död, hon berättade att det fanns då tjugosex familjer och 101 barn. Husets vedbodar och torrmuggar stod på rad mot Hanssons tomt på Fågelsångsgatan, medan den nedre delen som vette mot Vegagatan var en stor inhägnad trädgård. En trädgård med masor av frukt som husets barn decimerade skördevikten på. Längst till vänster var ut och infart till huset placerad. 
Sett från gatan hade huset på sin högra sidas gavle en två meter bred och fem-sex meter hög ur berget utsprängd gång mot den höga bergväggen, som högst upp var krönt med ett stålnät som skulle förhindra olyckor. Husets baksida vette mot vad vi kallade "Yxis" berget som även hade ett stenbrott mot Fågelsångsgtan, nuvarande Vattugatans slut. Bakgården avslutades med en cirka fem meter bred bakgård och ett nätgallerstaket mot stenhuggeriets efter husets Norrsida..
 
Det måste ha varit en mycket grå utsikt från fönstren mot norrsidan, gråa berg och ett stenhuggeri med stenhuggare som oftas var på det sk "lyset" som kanske var det enda lyset i deras övriga trista tillvaro.
1930 hade fröken Aina Landqvist som arbetade på Lödlampsfabrikens kontor, husets enda telefon.
Dom minsta rummen i huset kunde vara på nio kvadratmeter och där kunde bo 5 personer."
 
Huset är borta sedan länge / AC
 
Foto Sundbybegs Stadsmuseum
Björn Nehl

Min farfar och hans syskon och mamma bodde där 1909-1913