Sundbybergs stadsmuseum

 

Nytt år nya möjligheter. Jag tänker ofta på citatet

"Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken väg du tar" / Alice i Underlandet

För mig betyder det att försöka behålla fokus på vad man egentligen vill. Det är så lätt att förlora den inre kompassen, att bli vilsen i en allt mer stressigare tid.

 

Men för att vända blad så tänker jag att det är bra att se bakåt, annars är det stor risk för upprepning.

Detta gäller på ett personligt plan men även i vår historia tänker jag.

 

.

 

 

Mobergs utvandrare reser redan på 1850-talet – men de flesta av de 1,3 miljoner svenskar som emigrerar lämnar Sverige betydligt senare, med en topp kring förra sekelskiftet. Och påfallande många av dem hamnar i städerna. Bilden av de svenska emigranterna som ett dugligt småbrukarpar som lyckas "där borta", må vara till priset av en närmast själsdödande hemlängtan, är också märkvärdigt lätt att ta till sig. Men vad hände med de andra? När man börjar se närmare på dem framträder en annan svensk utvandrare, en som är lätt att känna igen i dagens migrantströmmar.

 

Dalgången var från 1880-talet känd som Swede Hollow, ett av stadens värsta slumområden och hem för minst tusen människor i fallfärdiga skjul, byggda utanför alla stadsplaner. Merparten av dem var immigranter från Sverige. Men hamnade man i Swede Hollow tycks man också ha fallit utanför själva historien.

 

Då var vi inte dom "vita", här är cterat från ett brev från en amerikan som skriver hem. Horace Glenn som 1901 skriver hem och beklagar sig:

"Här är vi högst femton vita män på sextio svenskar, men vi håller dem kort och de vet vem som bestämmer... det är bara på kvällarna jag behöver ha något att göra med de djuriska varelser man kal­lar svenskar... att gå bakom en rad svenskar är inget för en man med väl utvecklat luktsinne. Den stanken kan bara komma från en lång rad av otvättade förfäder."

I tidningen St Paul Daily Globe hittar man i mars 1886 ett intressant reportage, "THE SQUATTER'S HOME" – "En främmande bosättning mitt i St Paul, och dess främmande Invånare". Signaturen "Grundy" har bestämt sig för att slumma en stund och vågar sig ned i denna okända terräng, där han möter "små linhåriga barn i illasittande, smutsiga kläder" som åker släde på en gammal träskiva "och tjattrar med varandra på ett obegripligt språk". Journalisten slås ändå av tystnaden, hur han stirras ut av misstänksamma, blonda sluminvånare. "Inte ens hundarna skäller ju här."

Han noterar också hur Swede Hollow-borna får betala en och en halv dollar i månaden för att slå upp sitt skjul på platsen, men i övrigt saknar alla rättigheter och när som helst kan vräkas. Flera familjer delar på varje hus, som mäter kanske tolv kvadratmeter. Den svårt nedsmutsade Phalen Creek som rinner genom dalen är en ständig källa till oro, då man tömmer allt sitt avfall där, inklusive det från dassen. I andra tidningsartiklar från tiden oroar sig myndigheterna för risken av ett kolerautbrott och kallar Swede Hollow för "en miniatyr av det primitiva Sverige". Men "Grundy" skriver: "De vithåriga männen, kvinnorna och barnen nere i dalen bryr sig föga om sådana diskussioner, fjärran som de lever från stadens buller och förvirring." Han slutar med orden att de helt enkelt är "lyckliga".

Jag vet inte men känns inte åtminstone situationen återupprepad i våra tider nu på något sätt?

 

En jättefin samling med Amerika brev finns bevarade från folk som utvandrat i från Lima, Dalarna. från den här orten utvandrade ca 800 personer. http://www.toften.se/Lima/sv

Här är några rader i från ett längre brev 

Minneapolis den 14 Maj 1910
Per Björling
Lima socken Sverige
Ärade Vän!

Affärslifvet här i Förenta Staterna af Nord Amerika är mycket lik en Maratonlöpning. Alla rusar framåt. Alla sätter en stor ära uti att komma fram till målet (rikedom) först, äfven om det skall ske på bekostnad af helsan och själskrafterna.

Vi befinna oss, såsom ett helt, i en ständig brådska. Ibland de mera rika af vårt folk är det knapt någon som har tid att lefva ett lif värdigt en människa, och der­före är det sällsynt att våra mångmillionärer kommer till en hög ålder. Deras lif är likt ett talgljus som är antändt i båda ändarne och följaktligen varar endast hälften så länge som det borde göra.

Om man hade ett kontrakt med vår Herre att få lefva på denna planeten ett par tusende år, då skulle jag kunna se någonting förnuftigt uti vårt rastlösa lif äfven om hetsjakten efter rikedomar gör en person till slaf. Men att ständigt arbeta under högtryck och alltjämt bekymrande sig för en framtidsdag som man aldrig har något löfte om att få se, är ju bra dåraktigt. Om menniskan kunde arbeta och göra sin skyldighet utan att hängifva sig åt så många onödiga bekymmer, så skulle lifvet vara för många utaf oss myck­et rikare på lefnadsglädje och förnöjsamhet än hvad som nu är fallet.

Stress är inget nytt redan då fanns jakten på ett nytt liv, kanske ett bättre liv. Men som sagt det gäller att vi vet vart vi ska och vilken väg vi tar! För det vore tråkigt om "guldet blev till sand".

God fortsättning läsare./ AC

Museet öppnar igen för besökare Tisdagen 19 januari kl 10:00. Välkomna då!