Häxorna och skärtorsdag
Häxeriföreställningarna är kopplade till den bibliska berättelsen om Jesus sista dagar. Enligt de folkliga föreställningarna släpptes alla onda makter fria i samma stund som Frälsaren blev dömd att korsfästas. Därför ansågs skärtorsdagsnatten vara häxornas natt. Man kunde skydda sig mot påskkärringarna genom att skrämma dem med skott och påsksmällare eller att tända påskeldar.
Under 1600-talet utmynnade skräcken för häxorna i häxprocesser då mer än tvåhundra kvinnor avrättades efter plågsam tortyr. Den sista häxdomen i landet avkunnades 1704. Först 1779 försvann bestämmelserna om dödsstraff för trolldom i den svenska lagen.
Eftersom häxornas ondska hotade människan stängdes dörrar och spjäll. Man ställde undan de redskap som häxorna kunde tänkas använda för sin Blåkullafärd på skärtorsdagen: hötjugor, spadar, ugnsrakor, bakspadar och kvastar. För att skydda kreaturen målade man kors på fähusdörren eller lade stål i ladugårdströskeln. Annars kunde häxorna tjuvmjölka kreaturen eller använda dem till riddjur vid flygturen till Blåkulla.
Traditionens ålder och ursprung är okänt, men den existerade åtminstone vid 1800-talets början i västra Sverige. Under 1900-talets början spred den sig därefter snabbt.
Men Blåkulla då ?
Blåkulla är den plats dit häxor enligt folktron flög på kvastar under skärtorsdagen för att fira häxsabbat med Djävulen. Orgierna sägs ha pågått till påskaftonen eller påskdagsmorgonen då "häxorna" for hem igen. Stora eldar tändes för att jaga iväg dem.
Ordet Blåkulla anses vara en försvenskning av det tyska Blocksberg, enligt sägnen hemvist för Satan.
Häxan antogs fara till Blåkulla på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på till exempel ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom.
På färden tog hon ibland med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst. Berättelser från barn eller vuxna som sade sig på detta sätt blivit bortrövade blev i häxprocesserna det enda beviset – och det enda som behövdes – när häxan skulle fällas.
Under tiden som häxan befann sig på Blåkulla kunde omgivningen inte märka att hon gett sig av, utan hon tycktes fortfarande befinna sig på sin vanliga plats. ( Källa wikipedia )
Häxprocesser i Dalarna
Häxväsendet spred sig som en farsot över Dalarnas bygder från våren 1668. Befolkningen var fången i allsköns vidskepelse.
Det hela hade börjat i Älvdalen där flera tiotal personer rannsakades för trollerikonster och bortförande av barn till Blåkulla. I mars 1669 dömdes sju av de anklagade att "androm slikom till sky och varnagel halshuggas och sedan å båle brännas." Dödsdomarna gick i verkställighet i maj 1669.
De anklagade fälldes i regel på vittnesmål av barn. I stora hopar framträdde de inför domstolarna och berättade hur de av häxorna hade förts till den ondes gästabud i Blåkulla, där de döptes och invigdes i djävulens tjänst.
Efter avrättningarna i Älvdalen spred sig oron ytterligare. Mer än 200 personer i övre Dalarnas socknar anklagades, 25 dödsdomar fälldes och 15 av de dömda halshöggs och brändes i Mora. Tre väldiga bål uppfördes på den höga sandbanken norr om kyrkan, för att tydligt synas över Siljan och Orsasjön. I Älvdalen fick ytterligare sex plikta med livet för sina förmenta brott.
I Leksand skriver kyrkoherden Daniel Helsingius den 30 sept 1670, att "många hundrade barn bliva av trullpackor bortförde och dageligen ökas talet". Han anropar Kungl Maj:t om "tröst, hjälp och bistånd i detta andelige oväsendet". Ytterligare elva personer avrättas i Ovansiljans socknar i början av 1671, och sedan är turen kommen till Leksand. Den 4 februari 1671 avkunnades dom i Länsmansgården i Västannor. Av de 139 anklagade från Leksand, Ål och Bjursås, dömdes 14 personer; 2 män och 12 kvinnor till döden, 8 som bekände sina brott fick plikta med livet den 6 februari 1671.
Flammorna från häxbålen skulle synas vida omkring. Den mest lämpliga platsen för "skådespelet" var detta berg nära kyrkan. På de kala klipporna här på bergstoppen restes bålet och "trollkäringarna" överlämnades åt lågorna. De hade då, enligt sägnen, först halshuggits på en grön äng strax nedanför berget. Deras aska ströddes för vinden.
Följande kvinnor blev avrättade:
"Hustru Brijta Peder Peerssons i Åkre, Hustru Karin Litsle Joens i Diura, Litsle Hansses Ingierd i Torberg, Heed Nilssons Brijta i Allmo, Johans Karin på Hall, Hustru Karin Anders Olssons i Andersbo, Hustru Anna Bärtils Olufs Nielssons i Andersbo, Bengdtzar Malin på Backan".
Minnet av dessa olyckliga offer för sin tids vidskepelse och okunnighet lever kvar i namnet Käringberget. Bålet på denna plats blev det sista stora häxbålet i Dalarna. Då hade minst 47 oskyldiga människor mist livet genom rättegångar, som byggde på fantasirika barns vittnesmål. Häxeri- och trolldomsväsen kom dock att sporadiskt dyka upp under 1700-talets första hälft. Den sista häxprocessen i Sverige ägde rum 1757, föranledd av timade händelser på Korpbacken i Ål-Kilen, Åls socken. 1779 avlägsnades trolldomsparagrafen ur lagboken
. ( Källa Leksands Kommun )
Det finns en hel del text i detta ämne om Häxprocesserna, mer finns även att läsa på http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/nya-tiden/haxprocesserna#
Lite info där i från slutligen om "Häxan"
Med hjälp av boken Häxhammaren skulle trolldomen avslöjas och bekämpas. Boken var författad av två munkar och kom ut i mer än fyrtio upplagor mellan 1487 och 1669. I boken gavs tips på hur man skulle avslöja en häxa.
Den katolska kyrkan rekommenderade att varje kvinna eller man som var misstänkt för häxeri skulle genomgå ett häxprov. Vattenprovet var ett vanligt förekommande häxprov. Man band då den misstänkta häxan till händer och fötter och slängde henne eller honom i ett vattendrag. Om häxan flöt så var det djävulens verk. Om den anklagade sjönk och drunknade så var hon eller han oskyldig och skulle hedras med en kyrklig begravning.
De som anklagades för häxeri var ofta läskunniga, självständiga kvinnor som uppfattades som ett hot mot bysamhället.
Häxhammaren var en handbok i konsten att leda häxprocesser som skrevs av två munkar. Enligt Häxhammaren var det vanligt att häxor gömde amuletter i sitt hår för att förhäxa förhörsledaren. Därför rakade man av kvinnornas hår, ”ovan och nedan” som det stod i förhörsprotokollet.
/Ac