Att växa upp med kojor, moppar och äventyr
1996 skrev utflyttade Michael Narstedt i skriften Hembygd i Sundbyberg om sin tid som ung i Lilla Alby på 1960-talet. Så här berättade han:
”Hösten 1959 flyttade vi från Storskogen till Lilla Alby, närmare bestämt till Trädgårdsgatan 22. Jag kommer ihåg att det var ledsamt att flytta ifrån alla kompisar på Friluftsvägen. Lilla Alby ligger på andra sidan av Sundbyberg och för en sexåring var det jättelångt. Jag fick dock snabbt nya kompisar och den första var Lasse, som bodde mitt emot mig på Trädgårdsgatan. Jag gick kvar på min gamla lekskola på Stenbrottsvägen 5 vårterminen 1960 och fick skjuts dit med min lekisfröken Inga, som bodde på Humblegatan i Lilla Alby.
Även min mormor och morfar hade flyttat till Lilla Alby, till Albygatan 121. Där var vi ofta och drack saft och åt bullar och lekte med min busiga morfar. Vi brukade ligga på golvet med våra fötter mot varandra och luftcykla. Ibland fick jag sitta i morfars knä medan han ”spelade dragspel”, det vill säga att han kittlades tills jag kiknade av skratt. Där kunde man också lyssna till Tommy Steele på morbror Lasses gamla rullbandspelare.
Morfar Arnold var målare och han tapetserade hos oss när vi bodde på Friluftsvägen, kommer jag ihåg. Jag var även med och tittade nån gång när han och hans kollegor målade, bland annat på Östergårdens ålderdomshem och högt uppe på balkongerna i Bergdalshusen.
Hösten 1960 började jag i första klass i gamla Albyskolan vid Gjuteribacken. När rasten var slut kom fröken eller magistern ut på entrétrappan och ett av de ivrigt väntande barnen fick äran att ringa ut rasten. Den lyckliga sprang då ett varv runt skolhuset, ringandes i klockan.
Gamla Josefsberg med Centralcaféet till vänster. (Landsvägen 39, Gjuteribacken, kvarteret Atleten).
Det var en ganska liten skola med bara A och B från första till fjärde klass. Jag gick i klass 1B till och med 4B. Klassen var i sin tur indelad i Blåbär och Lingon för mindre grupper i exempelvis gymnastiken. Vi hade även numrerade blyertspennor som stod på katedern. Jag var Blåbär och hade penna nummer åtta. Det här med pennorna försvann i tredje klass. Då fick vi förtroendet att ha dem i våra bänkar.
När vi hade gymnastik eller bad fick vi promenera till Centralskolan. Stod det bad på schemat blev vi ordentligt rengjorda av damer i vita rockar och vita träskor. Vi badade tillsammans med tjejerna till och med tredje klass, sen blev vi kanske för intresserade av det motsatta könet.
När vi hade gymnastik eller bad fick vi promenera till Centralskolan. Stod det bad på schemat blev vi ordentligt rengjorda av damer i vita rockar och vita träskor. Vi badade tillsammans med tjejerna till och med tredje klass, sen blev vi kanske för intresserade av det motsatta könet.
Undervisning i slöjd på Centralskolan 1950.
Bakom Trädgårdsgatan 22 låg en spännande skog där vi byggde kojor. Min granne Lasse och jag lärde känna varandra genom att bygga vår egen koja. Sedan kom fler ungar från gatan och ville vara med, som bröderna Bernt och Hans som bodde i nummer 19 och Peter som bodde i 20A. Plank och spik var det inga problem at få tag på eftersom det revs och byggdes mycket i krokarna den här tiden.
Vi var olika gäng i den lilla skogen och det fanns åtminstone fyra eller fem kojor. Det var ofta lite bråk mellan kojgängen, beskyllningar om sånt som att ha tagit spik av varandra, och då kunde det bli små krig i skogen. Vi slogs med grenar och störar gjorda av gamla julgranar. Det var inte så farligt som det låter, men nog fick en och annan sig en ordentlig smäll ibland. Och snart var vi vänner igen.
Leffe hette en kille på Trädgårdsgatan 24 och han hade nog den mest rejäla kojan. Han var en duktig snickare och jag tror att hans koja till och med hade riktig isolering. Den var tät och fin och stod emot både regn och snö och i flera år.
I 32:an bodde Kenta, som jag lekte rätt mycket med. Parken Tuvan låg intill och där åkte vi skridskor på vintern och hade cykeltävlingar (senare mopedtävlingar) på en bana runt parken. Vi tog tid på varandra och turades om att köra. Ibland lånade vi en moppe eller så hade vi hittat en gammal rishög och lyckats få fart på den. Vi var inte mer än elva tolv år och då var allt med motorer spännande.
I vår kojskog fanns en gammal rivningskåk utmed Humblegatan. Vi kallade den Ryssvillan och i den spökade det och därför vågade inte alla gå in där. Det kunde vara farligt där också, en kille fick delar av en vägg i pannan och fick åka in och sy några stygn.
Apropå spöken fanns ju också Spökbacken som började på Högklintavägen och gick ner till Humblegatan. Då hade inga av de rödvita höghusen byggts utan det låg gamla spännande träkåkar kring backen och där var det spännande att smyga omkring.
På vintrarna byggde vi snökojor och granriskojor i skogen. Vi rensade gamla julgranar från kvistar och stöttade dem mot varandra, som en kåta ungefär, och tätade sedan med granris så att det inte skulle snöa in alltför mycket.
Vi var olika gäng i den lilla skogen och det fanns åtminstone fyra eller fem kojor. Det var ofta lite bråk mellan kojgängen, beskyllningar om sånt som att ha tagit spik av varandra, och då kunde det bli små krig i skogen. Vi slogs med grenar och störar gjorda av gamla julgranar. Det var inte så farligt som det låter, men nog fick en och annan sig en ordentlig smäll ibland. Och snart var vi vänner igen.
Leffe hette en kille på Trädgårdsgatan 24 och han hade nog den mest rejäla kojan. Han var en duktig snickare och jag tror att hans koja till och med hade riktig isolering. Den var tät och fin och stod emot både regn och snö och i flera år.
I 32:an bodde Kenta, som jag lekte rätt mycket med. Parken Tuvan låg intill och där åkte vi skridskor på vintern och hade cykeltävlingar (senare mopedtävlingar) på en bana runt parken. Vi tog tid på varandra och turades om att köra. Ibland lånade vi en moppe eller så hade vi hittat en gammal rishög och lyckats få fart på den. Vi var inte mer än elva tolv år och då var allt med motorer spännande.
I vår kojskog fanns en gammal rivningskåk utmed Humblegatan. Vi kallade den Ryssvillan och i den spökade det och därför vågade inte alla gå in där. Det kunde vara farligt där också, en kille fick delar av en vägg i pannan och fick åka in och sy några stygn.
Apropå spöken fanns ju också Spökbacken som började på Högklintavägen och gick ner till Humblegatan. Då hade inga av de rödvita höghusen byggts utan det låg gamla spännande träkåkar kring backen och där var det spännande att smyga omkring.
På vintrarna byggde vi snökojor och granriskojor i skogen. Vi rensade gamla julgranar från kvistar och stöttade dem mot varandra, som en kåta ungefär, och tätade sedan med granris så att det inte skulle snöa in alltför mycket.
Utsikt från Vattentornet. Centralskolan i mitten av bilden.
När jag senare gick i klass 5F och 6F på Centralskolan lekte vi Sanning och konsekvens och Ryska posten i kojorna – om vi inte hade lyckats komma in i Annes källare. Den dörren vid Stamgårdsparken kunde man nämligen peta upp med en glasspinne eller liknande. Det var en spännande tid när intresset för tjejer ökade. Anne tyckte jag mycket om i flera år, från 3:an till 6:an. Jag hade hennes namn på min linjal – bara en sån sak…
En något farligare sysselsättning var att hålla till på den frusna Bällstaviken. Där låg gamla båtar som var spännande att utforska. På Albysidan låg länge en vit och grön fiskebåt som vi klättrade omkring på. Man kunde också gå över till Mariehällssidan där det en tid låg ett gammalt fyrfartyg som hette Östra Kyrkviken. Vi lekte väl att vi lyckades få i gång motorerna och var ute på de stora haven i spännande äventyr.
På Trädgårdsgatan 28 bodde mina klasskamrater Thord och Göran. Hos Göran brukade vi ha ett eget Tio i topp. Vi, alltså Thord och Göran, Anders och jag från 22:an och Roger som bodde på Albygatan, tog med oss våra bästa skivor och spelade och röstade sedan fram de tio bästa. Det var låtar som Hippy hippy shake med Swinging Blue Jeans, All my loving med Beatles och andra godingar. Själv var jag mest förtjust i The Kinks den här tiden och deras låtar You really got me och Set me free ville jag gärna se högt på vår topplista.
Skivorna handlade vi för det mesta på Boklån vid korsningen Sturegatan-Rosengatan. Där kunde man också sitta på en hög ”barstol” och lyssna på de senaste populära låtarna i lurar som såg ut som telefonlurar. Jag har för mig att han som jobbade där hette Ingvar och han hade alltid bra tips när man satt och diggade pop.
Vägen till Centralskolan, eller Centralplugget som vi sa, från Lilla Alby gick förbi en del nu försvunna miljöer. Jag brukade gena förbi den lilla skogen bakom Trädgårdsgatan 26 och 28, ner bakom 32:an, snedda över Tuvan och sen gå Humblegatan fram genom parken vid Stenvillan. Sedan gick jag över Landsvägen, förbi det gamla huset med Parkcafét, Vasagatan utmed Alphafabriken och Esplanaden upp till Sturegatsbacken mot skolan.
Längst upp på Sturegatan vid skolans entré hade vi ner till vänster i den branta slänten en jättelång iskana. Man la granar mot huset längst ned där kanan slutade för att det inte skulle vara helt livsfarligt. I slutet av kanan var det två gupp och sen var det inte många meter till husväggen. När husen längst upp i Sturegatsbacken renoverades 1964-1965 låg det en massa bråte utanför, bland annat gamla korkmattor som var perfekta att åka kana på. Vi kunde vara sex till tio stycken som åkte ner samtidigt. Alla ropade ”tjing för att sitta sist” utom Manne som ropade ”tjing för att sitta först”. Egentligen spelade det inte så stor roll var man satt för oftast snurrade vi runt och många ramlade av på vägen ner. Jag minns att Kenta i min klass slog huvudet ordentligt i den där husväggen och fick, mer eller mindre blå i ansiktet, gå hem med hjärnskakning.
En något farligare sysselsättning var att hålla till på den frusna Bällstaviken. Där låg gamla båtar som var spännande att utforska. På Albysidan låg länge en vit och grön fiskebåt som vi klättrade omkring på. Man kunde också gå över till Mariehällssidan där det en tid låg ett gammalt fyrfartyg som hette Östra Kyrkviken. Vi lekte väl att vi lyckades få i gång motorerna och var ute på de stora haven i spännande äventyr.
På Trädgårdsgatan 28 bodde mina klasskamrater Thord och Göran. Hos Göran brukade vi ha ett eget Tio i topp. Vi, alltså Thord och Göran, Anders och jag från 22:an och Roger som bodde på Albygatan, tog med oss våra bästa skivor och spelade och röstade sedan fram de tio bästa. Det var låtar som Hippy hippy shake med Swinging Blue Jeans, All my loving med Beatles och andra godingar. Själv var jag mest förtjust i The Kinks den här tiden och deras låtar You really got me och Set me free ville jag gärna se högt på vår topplista.
Skivorna handlade vi för det mesta på Boklån vid korsningen Sturegatan-Rosengatan. Där kunde man också sitta på en hög ”barstol” och lyssna på de senaste populära låtarna i lurar som såg ut som telefonlurar. Jag har för mig att han som jobbade där hette Ingvar och han hade alltid bra tips när man satt och diggade pop.
Vägen till Centralskolan, eller Centralplugget som vi sa, från Lilla Alby gick förbi en del nu försvunna miljöer. Jag brukade gena förbi den lilla skogen bakom Trädgårdsgatan 26 och 28, ner bakom 32:an, snedda över Tuvan och sen gå Humblegatan fram genom parken vid Stenvillan. Sedan gick jag över Landsvägen, förbi det gamla huset med Parkcafét, Vasagatan utmed Alphafabriken och Esplanaden upp till Sturegatsbacken mot skolan.
Längst upp på Sturegatan vid skolans entré hade vi ner till vänster i den branta slänten en jättelång iskana. Man la granar mot huset längst ned där kanan slutade för att det inte skulle vara helt livsfarligt. I slutet av kanan var det två gupp och sen var det inte många meter till husväggen. När husen längst upp i Sturegatsbacken renoverades 1964-1965 låg det en massa bråte utanför, bland annat gamla korkmattor som var perfekta att åka kana på. Vi kunde vara sex till tio stycken som åkte ner samtidigt. Alla ropade ”tjing för att sitta sist” utom Manne som ropade ”tjing för att sitta först”. Egentligen spelade det inte så stor roll var man satt för oftast snurrade vi runt och många ramlade av på vägen ner. Jag minns att Kenta i min klass slog huvudet ordentligt i den där husväggen och fick, mer eller mindre blå i ansiktet, gå hem med hjärnskakning.
Tennisplan i gamla Albyparken 1955. (Foto: Fritjof Werner)
I början av 1960-talet lekte jag mycket med Kenta. Han bodde i ett gammalt mysigt hus på Gjuteribacken, i kilen mellan Gjuteribacken och Otterstavägen, som sedan länge är borta. Det låg många gamla hus kring Alby kapell, Gjuteribacken, Otterstavägen och Albygatan. Mellan Albybackens krön och Otterstavägen låg vad vi kallade Brända tomten. Där hade vi också en koja en tid. I den blev jag, en kompis och några tjejer instängda när vi spelade klädpoker, tolv år gamla. Några större killar hävdade att vi inte hade där att göra och ville inte släppa ut oss. Efter någon timma tröttnade de dock och vi vågade oss ut.
1962, när jag var nio år, började jag spela gitarr på musikskolan som låg i mina gamla hemtrakter vid Ängskolan i Storskogen. Jag kommer ihåg den långa promenaden dit en gång i veckan, speciellt på vintern då vinden slet och drog i gitarrfodralet när jag gick över järnvägsbron. Efter att ha spelat en timme var det dags att gå hela vägen hem igen. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt och efter några år slutade jag där.
I stället lärde jag mig en massa ackord och sedan dröjde det inte länge förrän vi bildade ett band. Vi tränade i Ove B:s källare vid Trädgårdsgatan 6. Ove spelade trummor, Thord var sångare och Björn A spelade bas. Själv hade jag fått en gitarrmikrofon i julklapp av min pappa och den kopplades till en gammal radiogrammofon via två banankontakter. Björn hade också en grammofon som förstärkare – snacka om ljudkvalitet. Ström fick vi via ett tjuvjack som vi skruvade fast i cykelstallets taklampa.
På vår repertoar fanns bland annat Tages version av Bloodhound och en låt som hette New Orleans, som jag tror att Namelosers hade spelat in. Vår första spelning var på dag- och fritidshemmet på Trädgårdsgatan 8. Där bodde för övrigt Ove W, som var vår manager. Ove ordnade senare så att vi fick träna i sjöscouternas lokal i gamla Kronan vid Prästgårdsgatan. Det måste ha varit 1966, för vi hade börjat 7:an och gick på högstadiet i Ängskolan. Bandet hade utökats med Bengt, som också spelade gitarr och hade en liten 10-watts Hagströmförstärkare, och Sven-Åke, som var med ibland. På kvällarna var vi ofta i lokalen, vi i bandet tillsammans med några tjejer.”
Det var slutet på Mikael Narstedts nedtecknade minnen från sina unga år i Lilla Alby.
Text och bearbetning av Maria Lindström
1962, när jag var nio år, började jag spela gitarr på musikskolan som låg i mina gamla hemtrakter vid Ängskolan i Storskogen. Jag kommer ihåg den långa promenaden dit en gång i veckan, speciellt på vintern då vinden slet och drog i gitarrfodralet när jag gick över järnvägsbron. Efter att ha spelat en timme var det dags att gå hela vägen hem igen. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt och efter några år slutade jag där.
I stället lärde jag mig en massa ackord och sedan dröjde det inte länge förrän vi bildade ett band. Vi tränade i Ove B:s källare vid Trädgårdsgatan 6. Ove spelade trummor, Thord var sångare och Björn A spelade bas. Själv hade jag fått en gitarrmikrofon i julklapp av min pappa och den kopplades till en gammal radiogrammofon via två banankontakter. Björn hade också en grammofon som förstärkare – snacka om ljudkvalitet. Ström fick vi via ett tjuvjack som vi skruvade fast i cykelstallets taklampa.
På vår repertoar fanns bland annat Tages version av Bloodhound och en låt som hette New Orleans, som jag tror att Namelosers hade spelat in. Vår första spelning var på dag- och fritidshemmet på Trädgårdsgatan 8. Där bodde för övrigt Ove W, som var vår manager. Ove ordnade senare så att vi fick träna i sjöscouternas lokal i gamla Kronan vid Prästgårdsgatan. Det måste ha varit 1966, för vi hade börjat 7:an och gick på högstadiet i Ängskolan. Bandet hade utökats med Bengt, som också spelade gitarr och hade en liten 10-watts Hagströmförstärkare, och Sven-Åke, som var med ibland. På kvällarna var vi ofta i lokalen, vi i bandet tillsammans med några tjejer.”
Det var slutet på Mikael Narstedts nedtecknade minnen från sina unga år i Lilla Alby.
Text och bearbetning av Maria Lindström
Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.