Sundbybergs stadsmuseum - Manligt besök förbjudet efter klockan tio

Manligt besök förbjudet efter klockan tio

I samband med kulturåret 1998 och projektet Minnenas Sundbyberg intervjuade Karin och Eskil Olelind personer som varit anställda på stadens två tidigare dominerande industrianläggningar, Sievertföretagen och Marabou. Här plockar vi nu fram den tredje av dessa intervjuer:

Elma Rämö, född 1927 i Karunki, Finland.

Många finländare, både män och kvinnor, sökte sig till Sverige decennierna efter kriget eftersom den svenska arbetsmarknaden tedde sig betydligt mer gynnsam än den finska. Möjligheterna att över huvud taget få ett arbete var större och lönerna bättre i Sverige. En av dem som kom hit var Elma Rämö.

Elma arbetade först på stadshotellet i Haparanda som städerska tillsammans med flera andra landsmaninnor. En dag gick fem finländska flickor till arbetsförmedlingen och frågade efter annat arbete. De fick då veta att det fanns arbete bland annat på Marabou i Sundbyberg. Man kunde få gratis biljett dit om man förband sig att stanna minst ett halvår.

Elma och de andra flickorna slog till, kom till Sundbyberg och installerades i den så kallade Marabouvillan på Oscarsvägen 7. Sammanlagt bodde det 14 flickor där och en föreståndarinna som hade som uppgift att upprätthålla ordningen.

– Det var till exempel förbjudet att ha manligt besök efter klockan tio på kvällen och föreståndarinnan inspekterade varje kväll hur det var med den saken – hon till och med tittade under sängarna för att se om någon gömt sig där, berättade Elma.

Hon ville gärna ha en egen lägenhet och började spara pengar för att kunna köpa en. De andra flickorna följde inte hennes exempel utan var ute och roade sig ganska mycket och då gick ju pengarna åt. Ett populärt ställe var Nalen, men man kunde ibland också nöja sig med att gå till Sumpanplan. Så småningom blev det en egen lägenhet för Elma, och den låg på Franstorpsvägen.

Elma arbetade på avdelning 109 och 141 på Marabou och där skötte hon packmaskiner och packade ner varor i kartonger. Arbetet skedde i skift och hon hade svårt med omställningen och kände sig ofta nervös.

Marabouparken och plaskdammen där arbetare kunde svalka sina fötter.
 
Arbetet hos Marabou skedde på ackord, vilket gav mer än den avtalade timlönen. Vid strejken 1953 blev alla ofrivilligt lediga i två månader. Elma och några av hennes kamrater åkte då hem till Finland och stannade där ungefär en månad. Under tiden skötte föreståndarinnan stämplingen åt dem så att de kunde få ut sitt arbetslöshetsunderstöd.

När hon sedan gifte sig med Arne, som kom från Karelen, och flyttade in i en ny lägenhet måste hon upphöra med förvärvsarbetet. Anledningen var att hon födde en son och det fanns inte den tillgång till barnstugor som skulle ha behövts. Åtskilliga av de andra flickorna som fick barn måste också sluta sina anställningar. När Elma senare återupptog arbetet på Marabou försökte hon alltid få eftermiddagsskift så att hon och maken skulle kunna vara hemma hos sonen växelvis.

Marabou gav fullpackade och uppskattade julpaket till sina anställda.
 
Marabous julpaket var en stor begivenhet. De innehöll en massa olika saker av god kvalitet. Elma skickade oftast hem dem till sin mor, men i personalbutiken kunde man köpa saker till sig själv. Findus många livsmedel var mycket uppskattade och billiga att köpa för personalen.

Basarna på Marabou var respektingivande, tyckte Elma Rämö. Särskilt mindes hon en som hette Henrik, som hade egenheten att dyka upp utan förvarning.

Lite bonusinformation:
  • Elma Rämös hemort Karunki är en tätort i Torneå kommun i Finland. Karunki ligger vid Torne älv, mittemot den svenska tätorten Karungi. Före finska kriget tillhörde orten Sverige och Karungi by, men sedan 1809 tillhör den Finland.
  • 1941–1962 ägde och utvecklade Marabou livsmedelsföretaget Findus i Bjuv.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.