”Mor tvingades sluta arbeta när hon gifte sig”
I samband med kulturåret 1998 och projektet Minnenas Sundbyberg intervjuade Karin och Eskil Olelind personer som varit anställda på stadens två tidigare dominerande industrianläggningar, Sievertföretagen och Marabou. Här plockar vi nu fram den andra av dessa intervjuer:
Dagny Ingegerd Envall, född 1923.
De som arbetade vid industrierna i Sundbyberg var till mycket stor del inflyttade från olika delar av landet och senare även från utlandet. Det berodde naturligtvis på det ringa befolkningstalet i köpingen och senare staden under den tid då den industriella sysselsättningen ökade som snabbast.
Dagny Envall tillhör dock den grupp industrianställda som hade sina rötter i Sundbyberg. Om det berättade hon så här:
– Jag är född i Sundbyberg i kvarteret Hönsgården, Vegagatan 10. Familjen bodde en tid i Bromsten hos morföräldrarna, morfar var kyrkvaktmästare i Spånga kyrka i hela 53 år. Därefter flyttade familjen till Hästhagen i Sundbyberg. Det var tre barn i familjen, jag och syster och en bror.
– Min far arbetade hos bryggeriet Kronan där han var bilreparatör.
Uppställning vid bilparken.
Maraboustorken.
– Kronan var föregångare till Coca-Cola-bryggeriet vid Vegagatan-Starrbäcksgatan. I anställningsförmånerna ingick att var och en som arbetade där fick ut tre flaskor öl per dag för eget behov. Det var tydligen vanligt vid bryggerierna på den tiden. Men pappa var en omtänksam far som ofta bytte ut sina dagöl mot läskedrycker och tog med hem till barnen, som väntade på hans hemkomst för att få del av innehållet i Unicaboxen. Barnen ville helst ha saftkobbel och så blev det, fast det fanns naturligtvis många andra läskedrycker också.
Arbete på bryggeriet Kronan.
Dagnys mor hade arbetat på kabelverket, men tvingades sluta när hon gifte sig. Det var nämligen regel att inga gifta kvinnor skulle arbeta där, åtminstone inte i produktionen. Den märkliga föreskriften medförde till exempel att Dagnys moster var förlovad i 25 år utan att kunna gifta sig på grund av risken att förlora arbetet. Under tiden födde hon barn, vilket inte tycks ha varit något hinder för fortsatt anställning.
Dagny Envall började förvärvsarbeta vid 14 års ålder. Första anställningen var hos Svensk Pappersmanufaktur vid Sturegatan, som senare blev Åhléns lokaler. Arbetet gick ut på att göra hål i tårtpapper som gått genom stansarna utan att perforeras. Lönen var 14 kronor per vecka, varav 10 kronor lämnades till mamman som bidrag till hushållsutgifterna.
Arbetet hos Svensk Pappersmanufaktur blev inte långvarigt. Fram emot jul började Dagny hos Marabou, anställd av verkmästare Tobisen, en av de norrmän som flyttat hit för att arbeta i Sundbyberg. Lönen blev betydligt bättre på det nya jobbet, 24 kronor i veckan.
– Chefen, Henning Throne-Holst, hade jag inte så mycket att göra med, men jag minns hur han gick runt på alla avdelningarna före jul och önskade personalen god jul, berättade Dagny.
Henning Throne-Holst guidar kungaparet runt på Marabou, cirka 1955.
– Arbetsdisciplinen var sträng hos Marabou. Kom du för sent på morgonen var det bara att gå hem och komma tillbaks till lunchdags. Mina närmaste chefer hette Svea, Ragge och Elin. Den sistnämnda kunde vara förskräcklig när hon fick anledning. Vi hade vita tygmössor på oss, men om minsta lilla hårstrå stack ut utanför mössan luggade hon oss som bestraffning och det var minsann inte roligt. Man ville såklart gärna visa håret för killarna, men det hade man små möjligheter att göra.
– Vi var åtta till tio flickor som stod vid maskinerna och matade fram choklad som skulle paketeras. Ibland gick maskinerna sönder och då fick vi diska plåtarna. Det var tillåtet att äta av den choklad som tillverkades på ens egen avdelning, men inte att gå till andra avdelningar och hämta godis där. Därför uppstod det under matrasten en viss byteshandel med godis mellan dem som arbetade på olika ställen. När man skulle gå hem fanns det kontrollanter som såg efter att man inte tagit med sig något från företaget. Om så skedde och man blev ertappad blev det sparken direkt.
Invigning av Marabous nya fabrik.
Varje fredag fick alla sitt lönekuvert och när de skulle gå hem stod alltid fackombudet och tog upp avgiften till fackföreningen. Annars var det ganska lugnt med facket på Marabou, berättade Dagny, inga stora arbetskonflikter.
– Ett trevligt minne från Marabou är de stora julpaketen som vi fick varje år. De innehöll saft, choklad, burkar med frukt och en massa annat som tillverkades av Marabou och Findus. Det var också utlottning av resor till Helsingborg där man fick se Findus odlingar och andra anläggningar. De som var med blev också bjudna till Danmark på en nöjestripp och fick till och med fickpengar av Marabou.
– Sommarkolonin i Bettna är ett annat trevligt minne från tiden på Marabou. Dit kom alla våra pojkar åtminstone en gång. Vi, min man och jag, var dit på besök varje gång någon av våra pojkar var där. Allting var bra ordnat för barnen och jag tror att alla trivdes mycket bra där.
Marabou ansågs betala sina anställda bra, Det kom många ”ungkarlar” av båda könen dit. Marabou hade flera hus och lägenheter där de bodde. Många kom från Finland och Dalarna, men också från andra platser in- och utrikes. I företagets matsal åt de anställda bra och billigt. Maten var så riklig att man kunde klara sig på ett mål mat om dagen om man så ville, berättade Dagny och avslutade sin berättelse:
– Jag slutade hos Marabou 1947 då vår son Berra föddes, men arbetade senare några år på kvällarna och då passade min man Lennart barnen.
– Ett trevligt minne från Marabou är de stora julpaketen som vi fick varje år. De innehöll saft, choklad, burkar med frukt och en massa annat som tillverkades av Marabou och Findus. Det var också utlottning av resor till Helsingborg där man fick se Findus odlingar och andra anläggningar. De som var med blev också bjudna till Danmark på en nöjestripp och fick till och med fickpengar av Marabou.
– Sommarkolonin i Bettna är ett annat trevligt minne från tiden på Marabou. Dit kom alla våra pojkar åtminstone en gång. Vi, min man och jag, var dit på besök varje gång någon av våra pojkar var där. Allting var bra ordnat för barnen och jag tror att alla trivdes mycket bra där.
Marabou ansågs betala sina anställda bra, Det kom många ”ungkarlar” av båda könen dit. Marabou hade flera hus och lägenheter där de bodde. Många kom från Finland och Dalarna, men också från andra platser in- och utrikes. I företagets matsal åt de anställda bra och billigt. Maten var så riklig att man kunde klara sig på ett mål mat om dagen om man så ville, berättade Dagny och avslutade sin berättelse:
– Jag slutade hos Marabou 1947 då vår son Berra föddes, men arbetade senare några år på kvällarna och då passade min man Lennart barnen.
Lite bonusinformation om Unicaboxen:
- Unica-box är ett varumärkesord för förvarings- eller transportlådor tillverkade av vulkanfiber, en homogen massa som till nära 100 procent består av cellulosa.
- Den ursprungliga Unicaboxen tillverkades av Alstermo Bruk efter förebild från amerikanska matlådor för arbetare. Liknande lådor har tillverkats av andra företag. I nära 60 år tillverkades Unica-Vulcan-fibrer vid AB Tidan i Mariestad.
- Unicaboxar har tillverkats för olika ändamål, exempelvis förvaring av kläder och liknande. Den klassiska bilden av en Unicabox är dock som matlåda för en svensk arbetare, den blev något av ett signum för den svenske arbetaren. Speciellt den storlek som exakt rymde en mjölkfylld halvliter och två smörgåspaket blev otroligt populär.
- Att upptäckresanden Sven Hedins Unica-koffertar stod emot öknars hetta, tropikernas regnperioder och högslätternas snöstormar, var ett säljargument som bet.
- Felet med Unica-materialet, som så småningom också blev dess fall, var att det var för bra. Unica-väskor var nästan outslitliga. När så plasten började bli mer allmän var Unica-fiberns saga slut.
Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och får inte användas utan tillstånd.