Studiebesök på Östasiatiska museet

 
Stadsmuseet och hembygdsföreningen anordnar en utflykt till Östasiatiska museet fredagen den 23 mars. Ingen föranmälan behövs och vi samlas i Östasiatiskas entré kl: 14.45.

Visningen startar klockan 15.00 och kostar 20 kr. Efter visningen finns tid att besöka kaféterian och utbyta våra intryck av Östasiatiska museets utbud.

Adress: Tyghusplan 4 på Skeppsholmen, straxt före Moderna museet.

Förslag på färdväg: Tunnelbana till Kungsträdgården därifrån en kort promenad.

Välkomna önskar
Ulla Kron, Sundbybergs Hembygdsförening & Stadsmuseum.
 
 
 

”Jag var ju kvinna och skulle därför inte klara dubbelskift”

I samband med kulturåret 1998 och projektet Minnenas Sundbyberg intervjuade Karin och Eskil Olelind personer som varit anställda på stadens två tidigare dominerande industrianläggningar, Sievertföretagen och Marabou. Här plockar vi nu fram den första av dessa intervjuer:

 

Mary Granath, född 1922.

 

Mary Granath föddes i Timrå i Medelpad och kom till Stockholm 1941. Hon hade tillsammans med en kamrat annonserat efter arbete som hembiträde och kom på så sätt till Enskede till en militärskräddare och dennes familj. Där stannade hon en tid med fick senare anställning hos en trafikflygare som bodde på Östermalm. När den familjen köpte en villa i Nockeby flyttade hon med dit.

 

Sitt första industriarbete hade Mary hos Rune Olsson i Råsunda. Det var ett företag där man plisserade tyger. Från 1943  bodde hon med sin man Einar i Sundbyberg och fick arbete hos korsettillverkaren Germa. Det var en synnerligen tuff arbetsplats där ledningen bland annat kontrollerade att personalen inte uppehöll sig för ofta och för länge på toaletten. Av något märkligt skäl var det också förbjudet att använda tilltalsordet ”du” under arbetstid inom personalgruppen.

 

1944-1948 arbetade Mary hos Alpha där hon skar och filade till bakelitstycken som skulle bli till telefoner och liknande. Om denna tid berättade Mary Granath:

 

– Minnesvärt från tiden hos Alpha var att jag där träffade min make nummer två, Georg, en ryss som varit värvad till Främlingslegionen men som lyckats fly och ta sig till Sverige. Själva arbetet var ganska smutsigt och producerade en stor mängd damm och skräp. Det hindrade dock inte att jag, sedan jag slutat hos Alpha, tog emot hemarbete från företaget i min lilla lägenhet på 19 kvadratmeter där även maken, de två barnen och två dagbarn skulle få plats. För att klara försörjningen av min familj måste jag dessutom ta städarbete på två tre ställen. Georg bidrog föga till hushållsutgifterna. Hans stora projekt var att bli en framstående konstnär och han hade börjat utbilda sig för det. Han tyckte att jag, hans hustru, borde ha all förståelse för det och vara beredd att offra något för konsten.

 

I början av 1950-talet arbetade Mary hos Marabou. Hennes starkaste minne från den tiden är att en manlig arbetskamrat alltid stod och stirrade på henne genom den glasruta som skilde deras arbetsplatser från varandra. Antagligen inverkade det på hans arbete så till den grad att arbetsledningen tvingades reda ut vad som stod på. Han uppgav då att han även utanför arbetet, när han var hemma hos fru och barn, alltid såg Mary för sin inre syn. Han kunde inte frigöra sig från detta och var liksom förhäxad av sin kvinnliga arbetskamrat.

 

Mary begärde att få byta arbetsplats, vilket beviljades. Hon kom då till Dajmtillverkningen, men där hade hon oturen att få en arbetskamrat som terroriserade henne så hon flyttade ännu en gång och kom på så sätt att vara med om tillverkningen av både Toy och Non Stop. Den monotona rörelsen när man lyfte bort Toykartongerna från maskinen gjorde att hon vid ett tillfälle fick ett fruktansvärt ryggskott som dessbättre var övergående.

 

Många av cheferna hos Marabou var kvinnor, men de var i regel svårare att ha att göra med än de manliga cheferna, berättade Mary Granath:

 

– När man lämnade fabriken skulle man passera en kontrollstation där det förekom stickprov så att ingenting olovligen fördes ut. Det fanns dock kända knep att komma förbi kontrollen med godsakerna i behåll. Ett sådant var att lägga dem i mössan. Det var aldrig någon som krävde att man skulle ta av sig mössan och visa vad man hade i den.

 

– När det var högsäsong kunde man få erbjudande om att arbeta dubbla skift, det vill säga 16 timmar. Många ville det, för förtjänstens skull. Även jag anmälde mig och började dubbelskiften, men då kom de lokala fackbossarna och talade om för mig att så fick jag inte göra. Jag var ju kvinna och skulle därför inte klara dubbelskift.

 

Marabous julpaket som delades ut bland personalen var eftertraktade. Den dag utdelningen skedde stod det ofta utomstående utanför grindarna och ville köpa paketen. Man bjöd 50 kronor för paketet, vilket motsvarar ganska betydande belopp i dagens penningvärde. Men Mary sålde inte, hon skickade hem sitt paket oöppnat till sin mor i Timrå.

 

Sieverts lödlampsfabrik.
 

1954 kom Mary Granath till Sieverts lödlampsfabrik. Där stannade hon tills tillverkningen vid fabriken i Sundbyberg upphörde 1969. Hon fick genast gå in i produktionen och blev så kallad slaglodspåläggerska. Det innebar att hon förberedde hoplödning av lampans olika delar, varpå andra fullföljde själva lödningen.

 

Tidig interiör från lödlampsfabriken.
 

Snart nog fick hon själv det stora förtroendet att utföra lödningen. Om det arbetet sade hon:

– Det var då först fråga om att löda fast lampbotten och sedan löda kring alla förskruvningar vid pumpstödet och dylikt. Kvalitetskraven var höga och det dög inte att slarva med lödningen. Arbetet var mycket trevligt, även om den starka hettan som utvecklades vid lödningen gjorde att jag hela tiden måste ha en fläkt som blåste sval luft mot mig.

– Cheferna på lödlampsfabriken får alla ett mycket gott betyg av mig, det var aldrig några problem i förhållande till dem. Däremot var det inte särskilt bra att jag som kvinna hade lägre lön än de manliga arbetskamrater som gjorde exakt samma arbete. Mina framgångar i arbetet tycktes också väcka avundsjuka hos en del manliga arbetskamrater som fick nöja sig med enklare göromål och hos såna som var mindre skickliga.

Efter nedläggningen av lödlampsfabriken arbetade Mary Granath en kort tid hos Sjödings i Solna och fick sedan en anställning hos Bell & Howell i Sundbyberg. Där monterades bildprojektorer. Förmannen var en engelsman som hette Ted. Han satt i sin glasbur i verkstaden och blickade ut över folket vid monteringsbänkarna. När han talade till sina anställda var det ofta på engelska, trots att han kunde hygglig svenska.

–  Få begrep vad han sa, men kanske var hans tilltag ägnat att skapa osäkerhet bland de anställda och på det sättet stärka hans egen position. Skratta fick man göra, men så att säga bara på rätt ställe, det vill säga när förmannen själv behagade att skratta, berättade Mary.

 

Personalsamling utanför Sieverts lödlampsfabrik på 1940-talet.

 

Ytterligare en industrianställning hann Mary Granath med under sitt yrkesverksamma liv. Det var hos Siemens Elema i Solna, men i detta fall gällde det inte den egentliga industriproduktionen utan arbete på företagets kontor.

Mary Granath hann alltså med att arbeta på många arbetsplatser under sitt långa arbetsliv. I ett annat avseende var hon mer stationär och mindre rörlig än de flesta. Hon bodde nämligen på i stort sett samma ställe som när hon första gången bosatte sig i Sundbyberg.
 
Text och bearbetning av Maria Lindström