Åtta personer och ett bibliotek – i en tvårummare

En tidig söndagsmorgon hösten 1898 steg en 27-årig man och hans hustru av tåget vid Sundbybergs station. Mannen hade en liten dotter på armen. Mannen hade fått arbete på Deurells Gjuteri och hört att A P Löfström på Sundbybergs gård styckade av och sålde tomter till en ganska billig penning. Så börjar historien om August Gotthard Karlsson.

Familjen vandrade omkring på de leriga vägarna och kom upp på en höjd med en vacker äng och höga träd. De stod en stund och tittade och sen bestämde de sig. Här – just här – ville de bygga sitt hus. Tomten låg vid en gata som redan då hette Kyrkogatan eftersom församlingen avsatt mark för ett kyrkobygge där. Familjen tog kontakt med A P Löfström och affären gjordes upp på en gång. När de tre på eftermiddagen tog tåget tillbaka till Stockholm var det en lycklig liten familj. Mannen var August Gotthard Karlsson och hans hustru hette Hilma.

Evadal och Annero. (Foto: H Österberg)
 
AG Karlsson började gå till sin tomt efter arbetsdagens slut för att bygga på sitt hus. Det blev en tvårummare till familjen och två enrummare för uthyrning. Huset döptes till Evadal efter den lilla dottern Eva.

1902 började han arbeta på Nybergs Lödlampsfabrik. Familjen växte samtidigt snabbt med ytterligare tre döttrar 1902, 1905 och 1907.

AG var mycket socialt intresserad och var till exempel med om att starta Sundbybergs Handelsförening. Trots att det nu bodde sex personer i familjens tvåa frågade han en dag hustrun Hilma om de kunde låta Arbetarbibliotekets filial i Sundbyberg få det ena rummet. Svaret blev ja och från 1906 och 15 år framåt hade de Sundbybergs första bibliotek i det ena rummet och AG ansvarade för bokutlåningen ett par kvällar i veckan. När sedan Folkbiblioteket bildades blev AG dess första ordförande.

Mer och mer engagerade sig AG i det politiska livet. Han blev kassör i Arbetarekommunen (en post han hade i 18 år) och kom också in i kommunfullmäktige. När tidningen Socialdemokraten behövde en distributör i Sundbyberg ställde AG upp. Under 15 år begav han sig varje morgon vid fyrasnåret till Folkets Hus och fördelade tidningarna till buden och gick sedan runt till tobaksaffärerna med deras exemplar.

Vykort.
 
Under de här åren var hustrun Hilma ofta ensam om kvällarna, men hon var lycklig med sina fyra flickor och fick drömmen om en egen trädgård uppfylld. En dag 1911 blev dock Hilma hastigt sjuk och en stor gul ambulansvagn, dragen av två hästar, kom för att hämta henne till sjukhuset. Efter två dagar dog hon, 37 år gammal, av brusten blindtarm och AG stod plötsligt ensam med fyra döttrar, den yngsta endast fyra år.

AG var givetvis förkrossad och barnens sorg var svår att se för honom. Han fick svårt att klara sitt politiska engagemang och arbetet med tidningen, men en dag berättade en släkting att det fanns tre systrar som var hemmadöttrar i Nåntuna utanför Uppsala, den by som AG själv kom från. Kanske skulle nån av dem kunna hjälpa honom. Så han åkte dit och träffade flickorna. En av dem, Tora, sa utan vidare ja.

Tora vann ögonblickligen flickornas hjärtan, och så småningom även AG:s, för två år senare gifte de sig. Året därpå, just när AG var inkallad till allmän mobilisering, föddes en son och fem år senare en andra pojke. Det blev nu åter lyckliga, men slitsamma år, i Evadal.

Första världskriget förde med sig hårda ransoneringar och farliga sjukdomar. Särskilt Spanska sjukan skördade många offer i Sundbyberg. För att skydda sig sprutade AG hela biblioteksrummet med formalin efter varje utlåningskväll.

Centralpalatset.
 
Han tog också på sig fler uppdrag. Ett par kvällar i veckan var han kassaförvaltare på Allmänna Sparbankens filial i Sundbyberg (som låg i Centralpalatset). 1929 kom dock den andra katastrofen i AG:s liv. När han en morgon kom till Folkets Hus för att dela upp tidningarna såg han i stora bokstäver på förstasidorna att Allmänna Sparbanken gått i konkurs. Alla familjens sparpengar hade gått förlorade. Det var ändå inte det värsta för AG, han hade rekommenderat sina arbetskamrater och vänner att sätta in pengar på ”hans” bank, som inte var så privatkapitalistisk som andra banker.

Det fanns nog de som trodde att AG känt till bankens dåliga ekonomi och tyckte att han borde ha varnat dem, men när sanningen stod klar förstod de vilken tragedi det var för honom.

Efter den händelsen blev han sig aldrig riktigt lik. Åren med arbetsdagar på 12-15 timmar hade också slitit på honom. En söndag i augusti 1930 var familjen ute på tur på Baggensfjärden i deras motorbåt, den eda lyx AG unnade sig och familjen. Plötsligt fick AG en fruktansvärd kramp i bröstet och segnade ner. Den 15-årige sonen styrde in till Saltsjöbaden och sprang upp till sjukhuset efter hjälp, men det var för sent. De fick tag på en lastbil och AG lades på en brits på flaket med en presenning över. Tora och barnen satte sig hos chauffören och så åkte de tillbaka till Sundbyberg och Evadal.

En man som med glöd och idealism kämpat för det han trodde på hade lämnat jobbet för alltid.

Det här var historien om August Gotthard Karlsson, som den återberättats av Astrid Ryberger.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.

Dikter från Kulturdagen 1985

Här följer ett urval av dikter av deltagarna vid Kulturdagen den 14 april 1985. De presenterades i Sundbybergs hembygdsarkivs skrift ”Dikter kulturdagen 1985”. Copyright tillhör respektive författare.

Britt Alnehed:

Bortom landet Utopia
Förblindade av maktens berusning,
vill de forma vår verklighet, en verklighet
som de själva inte skulle vilja leva i.
Vår verklighet,
så fjärran
från deras verklighet.
Våra drömmar,
som oftast förblir drömmar,
därför att vi inte vågar,
eller orkar
göra något annat,
än det som förväntas av oss.

Hopkrupna under piskan,
alltför fogliga,
betraktar vi
det som försiggår,
bortom landet Utopia.
Under trygghetens täckmantel,
rusar vi runt i ekorrhjulet
och glömmer
att vi sviker oss själva.

Avsked
Nu närmar sig avskedets timme.
Fast jag nyss har kommit,
och det ännu dröjer,
innan jag måste resa tillbaka
till saknadens fångtorn,
kan jag redan höra
måsarnas sorgsna skriande
nere vid kajen.

Fort, fort!
Gör mitt hjärta till sten!
Nu närmar sig avskedets timme.

Gunnar Alexandersson:

Gott möte
Var god möt mig.
Jag skall känna denna din godhet,
som ett stycke filt när kylan biter.
Som när mor stoppade om mig,
vid någon barnepidemi.

Nu i vår
I morgon kommer hon,
i smekande livsdans över markernas
örter, berörande buskar och grenar
med sin andedräkt.
Jag skall ta emot henne på trappan,
ta en sväng med henne genom hagarna,
till hennes budbärares lovsånger.

Sigrid Ragnarsdotter Borg:

Ditt ögas ljus
Ditt ögas ljus,
bär en strålglans av silver,
ett vemod i grått,
en bön om ett svar,
så mjuk i sin vädjan,
så ödmjuk i sin gråt.

Beslöjat ut mot världen,
mot oförstånd och känslobrist,
ser du i en dimma
andras kalla säkerhet.

Men livets ljus,
en outsläcklig låga
från botten av ditt djupa grå,
leder med oändlig kärlek,
varje steg du måste gå.

Din tros tvivel
Din tros tvivel
löser suggestionens grepp,
den varma intelligensens fasta grund
ger dig styrka,
du går mot vetskap
där ljuset är kraften
och mörkret vila.
Intuitionen vaknar
hör det innestängda hjärtats glädjerop
när dörrar öppnas
ut mot livet.

Din bön blir hörd
genom egen gärning,
låt din längtan
bli en uppfyllelse
av någon annans önskan.
Låt den bortglömda kärleken
dela ditt sinne,
minns att livets andning
är jordens räddning
och du en del av den.

Dick Gottling:

Vintertårar
Jag går med taktfasta steg,
bort ifrån den kalla staden,
fram till en äng,
som i somras stod grön och prunkande.
Nu ligger det ett täcke av snö,
gnistrande i solens strålar.
Jag böjer mig fram,
mot ett av träden vid vägens kant.
Ser att solen värmt dess stam,
och hur frosten blir till vattendroppar,
gnistrande i det klara solljuset.
Lika klara som tårarna på din kind.
Jag lyfter handen varligt mot trädets stam,
med samma varsamhet,
som när jag torkade din lena kind.
Hur långt du än har färdats,
du är mig nära.
För en plats du har för evigt
i mitt hjärta.

Ingeborg Karlsson:

Minnen
Södersjukhuset den 1 november 1945

I hissen upp till avdelningen tittar du på mig
du jobbiga, skrynkliga, röda lilla knyte.
Du ser på mig med stora, vakna ögon.
Ingenting får mig att tro, att inte du och jag
möts i detta nu.
Detta är nu undret i livet.
Ty en son är mig född, ett barn är mig givet.
Ett barn av Fredsår, Allhelgonadag och Framtid.

Snödroppen
Efter en lång, kall vinter
bryter solens makt
den frusna jorden.
Den frusna själen.
Det frusna sinnet.
De borttappade orden.
I anande vår
finner vi dem på nytt.
Orden som tinar frusen jord.
orden som öppnar
ensamhetens stängda dörr,
och viskar tyst
ett välkommen,
till den envist,
genom is och snö,
växande snödroppen.

Björn Glemme:

Nycklarna till Visby
Återigen Faust,
men utan kontrakt.
”Allt skall vara dig givet”.
Jag faller som en kantig sten
genom ett rör av blommor.
Men den vackraste pojken i världen
var ledsen.
Jag kastar min kärlek
som sopor mot himlen.

Men en ung räv
luktar på våra fötter…
”I am homeless
come and take me”.
 
Sammanställning av Maria Lindström

Den gamle vid Bällsta bro

Många är vi som fascineras av och känner vördnad inför gamla träd. Sveriges grövsta träd, Kvilleken (även kallad Rumskullaeken), växer i Småland. Enligt beräkningar är den mer än tusen år gammal och mäter 14 meter i omkrets i brösthöjd. Jätteeken vid Bällsta, som kallas Den gamle, är Sundbybergs äldsta, men uppskattningsvis ”bara” 500-600 år med sina sju meter i omkrets. Roger Kindwall skrev i årsskriften Hembygd i Sundbyberg 1998 om Den gamle:

”Ek. Det finns väl knappast någon annan kombination av två bokstäver som utstrålar mer kraft och styrka. Egenskaperna bekräftas i ekens latinska namn, quercus robur. Quercus kommer från grekiskans kratos, som betyder kraft och makt. Robur är latin och betyder stark och hård, därav ordet robust. Själva ordet ek är av fornsvenskt ursprung. Eken var asaguden Tors träd och spelade en avgörande roll som rituellt offerträd under hednatiden.

Eken har genom århundradena haft en särställning i människans historia. Den har åtnjutit skydd från Magnus Erikssons landslag och flera hundra år fram i tiden och haft stor betydelse som skepps- och husbyggnadsmaterial, som dryckesemballage och som råvara till garverier.

Eken kan alltså uppnå en ansenlig ålder. Ett talesätt säger att eken lever i 300 år och dör i 300 år. Om det stämmer skulle Den gamla vid Bällsta vara död vid det här laget, men så är inte fallet. Den lever och frodas trots att livsrummet successivt beskurits sedan 1940-talet.

Bällsta bro med hjul och fackverk. Bron öppnades med kuggdrev som drogs av en man. Villan byggdes av AP Löfström och var under många år konstnären Carl Fagerbergs hem.
 
Exakt när Den gamle var ett groende ekollon lär vi inte få veta förrän den dagen den måste tas bort. För en lekman finns i dag inga tecken på att den skulle vara sjuk eller skadad. I själva verket är den mycket väl bibehållen i jämförelse med ekar av samma ålder på Djurgården. Ett skäl är antagligen att ekar kräver mycket ljus, ett behov som ökar med åldern, och Den gamle står ännu relativt oskuggad. Ett annat tecken på god hälsa är att nya grenar skjutit ut där man tagit bort gamla.

En tumregel som använts för ungefärlig åldersbestämning av ek lyder: Tre till fyra hundra år är den ek som har en omkrets av fem meter. För varje meter utöver de fem kan man lägga till hundra år. Den gamle mäter sju meter i omkrets i brösthöjd, vilket enligt tumregeln skulle ge en ålder på 500-600 år. Kanske är den yngre, kanske äldre. Något som talar för det senare är att dess omkrets i marknivå är över nio meter.

Om vi leker med tanken att Den gamle är ungefär 600 år skulle den ha grott 1400. Det är 50 år innan Gutenberg uppfann boktryckarkonsten, nästan 100 år innan Columbus landsteg i Amerika, drygt 100 år innan Martin Luther spikade upp sina teser och 200 år innan William Shakespeare var som mest verksam. Sverige tillhörde år 1400 Kalmarunionen (mellan kungarikena Danmark, Norge och Sverige från 1397 till den 6 juni 1523) och regerades av drottning Margareta. Den gamle har allt sedan dess levt och vuxit under 33 regenter, varav tre drottningar, tre riksföreståndare och 27 kungar till och med Carl XVI Gustaf.

Ett antal av dessa regenter lär ha passerat Den gamle på sin väg till Drottningholm. Den gamla kungsvägen från huvudstaden till Tyska Botten i Ängby sammanföll med Landsvägen genom Sundbyberg och passerade över Bällsta bro. Skalden Carl Michael Bellman ska i slutet av 1760-talet ha gästat värdshuset som låg där. Kanske han satt under den just då nästan 400-åriga eken och blickade ut över Sundbysjön, knäppandes på sin luta.

Många gamla ekar har fått ge plats när staden växer.
 
Den gamle har under olika perioder sett krogar och värdshus i sin närhet, som Sundbyhof, Bällsta bro Wärdshus och Ekbacken. Ekbacken uppkallades just efter det ekbestånd som fanns där, varav Den gamle är den sista kvarvarande. Under ett tjugotal år runt sekelskiftet 1900 användes Ekbacken bland annat som populär festplats för Sundbybergsborna.

Den plats där eken står har tillhört det egentliga och ursprungliga Sundbybergs gård, vilket innebär att Den gamle på ett intimt och oskiljaktigt sätt är en del av gårdens och staden Sundbybergs historia. Kvarteret heter också i dag Eken.”

Inför millennieskiftet 2000 tyckte skribenten Roger Kindwall att Den gamle, som i över ett halvt millennium varit en del av Sundbybergs historia, skulle fortsätta vara en symbol för staden och att den borde få den status den med ålderns rätt bör ha. ”Ett värdigt sätt vore att officiellt upphöja Den gamle till Sundbybergs stads vårdträd”, skrev han.

Lite bonusinformation:
  • En stor ek, eller ett annat gammalt träd, utgör i sig en rad olika livsmiljöer för andra organismer. Skalbaggar, fåglar, fladdermöss, svampar, lavar och mossor är beroende av trädet för sin överlevnad. Antalet gamla träd minskar, vilket betyder att mängder med arter som är beroende av dem i dag riskerar att försvinna. Gamla träd är numer ovanliga och ju äldre de blir, desto mer sällsynta är de.
  • Eken anses var den organism som utgör livsrum för flest arter i Sverige. Omkring 1 500 olika arter är mer eller mindre beroende av eken och antalet arter är betydligt högre om eken står i öppet eller halvöppet läge.
  • Ekskogen på Visingsö tillhör det enskilt största sammanhängande beståndet i Sverige med sina cirka 360 hektar och började planteras på 1600-talet. Ekarna i Nationalstadsparken på Djurgården är ett annat område som anses ha ett av norra Europas rikaste bestånd av gamla och välväxta ekar.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.

Att växa upp med kojor, moppar och äventyr

1996 skrev utflyttade Michael Narstedt i skriften Hembygd i Sundbyberg om sin tid som ung i Lilla Alby på 1960-talet. Så här berättade han:

”Hösten 1959 flyttade vi från Storskogen till Lilla Alby, närmare bestämt till Trädgårdsgatan 22. Jag kommer ihåg att det var ledsamt att flytta ifrån alla kompisar på Friluftsvägen. Lilla Alby ligger på andra sidan av Sundbyberg och för en sexåring var det jättelångt. Jag fick dock snabbt nya kompisar och den första var Lasse, som bodde mitt emot mig på Trädgårdsgatan. Jag gick kvar på min gamla lekskola på Stenbrottsvägen 5 vårterminen 1960 och fick skjuts dit med min lekisfröken Inga, som bodde på Humblegatan i Lilla Alby.
 
Även min mormor och morfar hade flyttat till Lilla Alby, till Albygatan 121. Där var vi ofta och drack saft och åt bullar och lekte med min busiga morfar. Vi brukade ligga på golvet med våra fötter mot varandra och luftcykla. Ibland fick jag sitta i morfars knä medan han ”spelade dragspel”, det vill säga att han kittlades tills jag kiknade av skratt. Där kunde man också lyssna till Tommy Steele på morbror Lasses gamla rullbandspelare.
 
Morfar Arnold var målare och han tapetserade hos oss när vi bodde på Friluftsvägen, kommer jag ihåg. Jag var även med och tittade nån gång när han och hans kollegor målade, bland annat på Östergårdens ålderdomshem och högt uppe på balkongerna i Bergdalshusen.
 
Hösten 1960 började jag i första klass i gamla Albyskolan vid Gjuteribacken. När rasten var slut kom fröken eller magistern ut på entrétrappan och ett av de ivrigt väntande barnen fick äran att ringa ut rasten. Den lyckliga sprang då ett varv runt skolhuset, ringandes i klockan.

Gamla Josefsberg med Centralcaféet till vänster. (Landsvägen 39, Gjuteribacken, kvarteret Atleten).
 
Det var en ganska liten skola med bara A och B från första till fjärde klass. Jag gick i klass 1B till och med 4B. Klassen var i sin tur indelad i Blåbär och Lingon för mindre grupper i exempelvis gymnastiken. Vi hade även numrerade blyertspennor som stod på katedern. Jag var Blåbär och hade penna nummer åtta. Det här med pennorna försvann i tredje klass. Då fick vi förtroendet att ha dem i våra bänkar.

När vi hade gymnastik eller bad fick vi promenera till Centralskolan. Stod det bad på schemat blev vi ordentligt rengjorda av damer i vita rockar och vita träskor. Vi badade tillsammans med tjejerna till och med tredje klass, sen blev vi kanske för intresserade av det motsatta könet.

Undervisning i slöjd på Centralskolan 1950.
 
Bakom Trädgårdsgatan 22 låg en spännande skog där vi byggde kojor. Min granne Lasse och jag lärde känna varandra genom att bygga vår egen koja. Sedan kom fler ungar från gatan och ville vara med, som bröderna Bernt och Hans som bodde i nummer 19 och Peter som bodde i 20A. Plank och spik var det inga problem at få tag på eftersom det revs och byggdes mycket i krokarna den här tiden.

Vi var olika gäng i den lilla skogen och det fanns åtminstone fyra eller fem kojor. Det var ofta lite bråk mellan kojgängen, beskyllningar om sånt som att ha tagit spik av varandra, och då kunde det bli små krig i skogen. Vi slogs med grenar och störar gjorda av gamla julgranar. Det var inte så farligt som det låter, men nog fick en och annan sig en ordentlig smäll ibland. Och snart var vi vänner igen.

Leffe hette en kille på Trädgårdsgatan 24 och han hade nog den mest rejäla kojan. Han var en duktig snickare och jag tror att hans koja till och med hade riktig isolering. Den var tät och fin och stod emot både regn och snö och i flera år.

I 32:an bodde Kenta, som jag lekte rätt mycket med. Parken Tuvan låg intill och där åkte vi skridskor på vintern och hade cykeltävlingar (senare mopedtävlingar) på en bana runt parken. Vi tog tid på varandra och turades om att köra. Ibland lånade vi en moppe eller så hade vi hittat en gammal rishög och lyckats få fart på den. Vi var inte mer än elva tolv år och då var allt med motorer spännande.

I vår kojskog fanns en gammal rivningskåk utmed Humblegatan. Vi kallade den Ryssvillan och i den spökade det och därför vågade inte alla gå in där. Det kunde vara farligt där också, en kille fick delar av en vägg i pannan och fick åka in och sy några stygn.

Apropå spöken fanns ju också Spökbacken som började på Högklintavägen och gick ner till Humblegatan. Då hade inga av de rödvita höghusen byggts utan det låg gamla spännande träkåkar kring backen och där var det spännande att smyga omkring.
På vintrarna byggde vi snökojor och granriskojor i skogen. Vi rensade gamla julgranar från kvistar och stöttade dem mot varandra, som en kåta ungefär, och tätade sedan med granris så att det inte skulle snöa in alltför mycket.

Utsikt från Vattentornet. Centralskolan i mitten av bilden.
 
När jag senare gick i klass 5F och 6F på Centralskolan lekte vi Sanning och konsekvens och Ryska posten i kojorna – om vi inte hade lyckats komma in i Annes källare. Den dörren vid Stamgårdsparken kunde man nämligen peta upp med en glasspinne eller liknande. Det var en spännande tid när intresset för tjejer ökade. Anne tyckte jag mycket om i flera år, från 3:an till 6:an. Jag hade hennes namn på min linjal – bara en sån sak…

En något farligare sysselsättning var att hålla till på den frusna Bällstaviken. Där låg gamla båtar som var spännande att utforska. På Albysidan låg länge en vit och grön fiskebåt som vi klättrade omkring på. Man kunde också gå över till Mariehällssidan där det en tid låg ett gammalt fyrfartyg som hette Östra Kyrkviken. Vi lekte väl att vi lyckades få i gång motorerna och var ute på de stora haven i spännande äventyr.

På Trädgårdsgatan 28 bodde mina klasskamrater Thord och Göran. Hos Göran brukade vi ha ett eget Tio i topp. Vi, alltså Thord och Göran, Anders och jag från 22:an och Roger som bodde på Albygatan, tog med oss våra bästa skivor och spelade och röstade sedan fram de tio bästa. Det var låtar som Hippy hippy shake med Swinging Blue Jeans, All my loving med Beatles och andra godingar. Själv var jag mest förtjust i The Kinks den här tiden och deras låtar You really got me och Set me free ville jag gärna se högt på vår topplista.

Skivorna handlade vi för det mesta på Boklån vid korsningen Sturegatan-Rosengatan. Där kunde man också sitta på en hög ”barstol” och lyssna på de senaste populära låtarna i lurar som såg ut som telefonlurar. Jag har för mig att han som jobbade där hette Ingvar och han hade alltid bra tips när man satt och diggade pop.

Vägen till Centralskolan, eller Centralplugget som vi sa, från Lilla Alby gick förbi en del nu försvunna miljöer. Jag brukade gena förbi den lilla skogen bakom Trädgårdsgatan 26 och 28, ner bakom 32:an, snedda över Tuvan och sen gå Humblegatan fram genom parken vid Stenvillan. Sedan gick jag över Landsvägen, förbi det gamla huset med Parkcafét, Vasagatan utmed Alphafabriken och Esplanaden upp till Sturegatsbacken mot skolan.

Längst upp på Sturegatan vid skolans entré hade vi ner till vänster i den branta slänten en jättelång iskana. Man la granar mot huset längst ned där kanan slutade för att det inte skulle vara helt livsfarligt. I slutet av kanan var det två gupp och sen var det inte många meter till husväggen. När husen längst upp i Sturegatsbacken renoverades 1964-1965 låg det en massa bråte utanför, bland annat gamla korkmattor som var perfekta att åka kana på. Vi kunde vara sex till tio stycken som åkte ner samtidigt. Alla ropade ”tjing för att sitta sist” utom Manne som ropade ”tjing för att sitta först”. Egentligen spelade det inte så stor roll var man satt för oftast snurrade vi runt och många ramlade av på vägen ner. Jag minns att Kenta i min klass slog huvudet ordentligt i den där husväggen och fick, mer eller mindre blå i ansiktet, gå hem med hjärnskakning.

Tennisplan i gamla Albyparken 1955. (Foto: Fritjof Werner)
 
I början av 1960-talet lekte jag mycket med Kenta. Han bodde i ett gammalt mysigt hus på Gjuteribacken, i kilen mellan Gjuteribacken och Otterstavägen, som sedan länge är borta. Det låg många gamla hus kring Alby kapell, Gjuteribacken, Otterstavägen och Albygatan. Mellan Albybackens krön och Otterstavägen låg vad vi kallade Brända tomten. Där hade vi också en koja en tid. I den blev jag, en kompis och några tjejer instängda när vi spelade klädpoker, tolv år gamla. Några större killar hävdade att vi inte hade där att göra och ville inte släppa ut oss. Efter någon timma tröttnade de dock och vi vågade oss ut.

1962, när jag var nio år, började jag spela gitarr på musikskolan som låg i mina gamla hemtrakter vid Ängskolan i Storskogen. Jag kommer ihåg den långa promenaden dit en gång i veckan, speciellt på vintern då vinden slet och drog i gitarrfodralet när jag gick över järnvägsbron. Efter att ha spelat en timme var det dags att gå hela vägen hem igen. Jag tyckte inte att det var särskilt roligt och efter några år slutade jag där.

I stället lärde jag mig en massa ackord och sedan dröjde det inte länge förrän vi bildade ett band. Vi tränade i Ove B:s källare vid Trädgårdsgatan 6. Ove spelade trummor, Thord var sångare och Björn A spelade bas. Själv hade jag fått en gitarrmikrofon i julklapp av min pappa och den kopplades till en gammal radiogrammofon via två banankontakter. Björn hade också en grammofon som förstärkare – snacka om ljudkvalitet. Ström fick vi via ett tjuvjack som vi skruvade fast i cykelstallets taklampa.

På vår repertoar fanns bland annat Tages version av Bloodhound och en låt som hette New Orleans, som jag tror att Namelosers hade spelat in. Vår första spelning var på dag- och fritidshemmet på Trädgårdsgatan 8. Där bodde för övrigt Ove W, som var vår manager. Ove ordnade senare så att vi fick träna i sjöscouternas lokal i gamla Kronan vid Prästgårdsgatan. Det måste ha varit 1966, för vi hade börjat 7:an och gick på högstadiet i Ängskolan. Bandet hade utökats med Bengt, som också spelade gitarr och hade en liten 10-watts Hagströmförstärkare, och Sven-Åke, som var med ibland. På kvällarna var vi ofta i lokalen, vi i bandet tillsammans med några tjejer.”

Det var slutet på Mikael Narstedts nedtecknade minnen från sina unga år i Lilla Alby.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.