Dikter från Kulturdagen 1985
Här följer ett urval av dikter av deltagarna vid Kulturdagen den 14 april 1985. De presenterades i Sundbybergs hembygdsarkivs skrift ”Dikter kulturdagen 1985”. Copyright tillhör respektive författare.
Britt Alnehed:
Bortom landet Utopia
Förblindade av maktens berusning,
vill de forma vår verklighet, en verklighet
som de själva inte skulle vilja leva i.
Vår verklighet,
så fjärran
från deras verklighet.
Våra drömmar,
som oftast förblir drömmar,
därför att vi inte vågar,
eller orkar
göra något annat,
än det som förväntas av oss.
Hopkrupna under piskan,
alltför fogliga,
betraktar vi
det som försiggår,
bortom landet Utopia.
Under trygghetens täckmantel,
rusar vi runt i ekorrhjulet
och glömmer
att vi sviker oss själva.
Avsked
Nu närmar sig avskedets timme.
Fast jag nyss har kommit,
och det ännu dröjer,
innan jag måste resa tillbaka
till saknadens fångtorn,
kan jag redan höra
måsarnas sorgsna skriande
nere vid kajen.
Fort, fort!
Gör mitt hjärta till sten!
Nu närmar sig avskedets timme.
Gunnar Alexandersson:
Gott möte
Var god möt mig.
Jag skall känna denna din godhet,
som ett stycke filt när kylan biter.
Som när mor stoppade om mig,
vid någon barnepidemi.
Nu i vår
I morgon kommer hon,
i smekande livsdans över markernas
örter, berörande buskar och grenar
med sin andedräkt.
Jag skall ta emot henne på trappan,
ta en sväng med henne genom hagarna,
till hennes budbärares lovsånger.
Sigrid Ragnarsdotter Borg:
Ditt ögas ljus
Ditt ögas ljus,
bär en strålglans av silver,
ett vemod i grått,
en bön om ett svar,
så mjuk i sin vädjan,
så ödmjuk i sin gråt.
Beslöjat ut mot världen,
mot oförstånd och känslobrist,
ser du i en dimma
andras kalla säkerhet.
Men livets ljus,
en outsläcklig låga
från botten av ditt djupa grå,
leder med oändlig kärlek,
varje steg du måste gå.
Din tros tvivel
Din tros tvivel
löser suggestionens grepp,
den varma intelligensens fasta grund
ger dig styrka,
du går mot vetskap
där ljuset är kraften
och mörkret vila.
Intuitionen vaknar
hör det innestängda hjärtats glädjerop
när dörrar öppnas
ut mot livet.
Din bön blir hörd
genom egen gärning,
låt din längtan
bli en uppfyllelse
av någon annans önskan.
Låt den bortglömda kärleken
dela ditt sinne,
minns att livets andning
är jordens räddning
och du en del av den.
Dick Gottling:
Vintertårar
Jag går med taktfasta steg,
bort ifrån den kalla staden,
fram till en äng,
som i somras stod grön och prunkande.
Nu ligger det ett täcke av snö,
gnistrande i solens strålar.
Jag böjer mig fram,
mot ett av träden vid vägens kant.
Ser att solen värmt dess stam,
och hur frosten blir till vattendroppar,
gnistrande i det klara solljuset.
Lika klara som tårarna på din kind.
Jag lyfter handen varligt mot trädets stam,
med samma varsamhet,
som när jag torkade din lena kind.
Hur långt du än har färdats,
du är mig nära.
För en plats du har för evigt
i mitt hjärta.
Ingeborg Karlsson:
Minnen
Södersjukhuset den 1 november 1945
I hissen upp till avdelningen tittar du på mig
du jobbiga, skrynkliga, röda lilla knyte.
Du ser på mig med stora, vakna ögon.
Ingenting får mig att tro, att inte du och jag
möts i detta nu.
Detta är nu undret i livet.
Ty en son är mig född, ett barn är mig givet.
Ett barn av Fredsår, Allhelgonadag och Framtid.
Snödroppen
Efter en lång, kall vinter
bryter solens makt
den frusna jorden.
Den frusna själen.
Det frusna sinnet.
De borttappade orden.
I anande vår
finner vi dem på nytt.
Orden som tinar frusen jord.
orden som öppnar
ensamhetens stängda dörr,
och viskar tyst
ett välkommen,
till den envist,
genom is och snö,
växande snödroppen.
Björn Glemme:
Nycklarna till Visby
Återigen Faust,
men utan kontrakt.
”Allt skall vara dig givet”.
Jag faller som en kantig sten
genom ett rör av blommor.
Men den vackraste pojken i världen
var ledsen.
Jag kastar min kärlek
som sopor mot himlen.
Men en ung räv
luktar på våra fötter…
”I am homeless
come and take me”.
Britt Alnehed:
Bortom landet Utopia
Förblindade av maktens berusning,
vill de forma vår verklighet, en verklighet
som de själva inte skulle vilja leva i.
Vår verklighet,
så fjärran
från deras verklighet.
Våra drömmar,
som oftast förblir drömmar,
därför att vi inte vågar,
eller orkar
göra något annat,
än det som förväntas av oss.
Hopkrupna under piskan,
alltför fogliga,
betraktar vi
det som försiggår,
bortom landet Utopia.
Under trygghetens täckmantel,
rusar vi runt i ekorrhjulet
och glömmer
att vi sviker oss själva.
Avsked
Nu närmar sig avskedets timme.
Fast jag nyss har kommit,
och det ännu dröjer,
innan jag måste resa tillbaka
till saknadens fångtorn,
kan jag redan höra
måsarnas sorgsna skriande
nere vid kajen.
Fort, fort!
Gör mitt hjärta till sten!
Nu närmar sig avskedets timme.
Gunnar Alexandersson:
Gott möte
Var god möt mig.
Jag skall känna denna din godhet,
som ett stycke filt när kylan biter.
Som när mor stoppade om mig,
vid någon barnepidemi.
Nu i vår
I morgon kommer hon,
i smekande livsdans över markernas
örter, berörande buskar och grenar
med sin andedräkt.
Jag skall ta emot henne på trappan,
ta en sväng med henne genom hagarna,
till hennes budbärares lovsånger.
Sigrid Ragnarsdotter Borg:
Ditt ögas ljus
Ditt ögas ljus,
bär en strålglans av silver,
ett vemod i grått,
en bön om ett svar,
så mjuk i sin vädjan,
så ödmjuk i sin gråt.
Beslöjat ut mot världen,
mot oförstånd och känslobrist,
ser du i en dimma
andras kalla säkerhet.
Men livets ljus,
en outsläcklig låga
från botten av ditt djupa grå,
leder med oändlig kärlek,
varje steg du måste gå.
Din tros tvivel
Din tros tvivel
löser suggestionens grepp,
den varma intelligensens fasta grund
ger dig styrka,
du går mot vetskap
där ljuset är kraften
och mörkret vila.
Intuitionen vaknar
hör det innestängda hjärtats glädjerop
när dörrar öppnas
ut mot livet.
Din bön blir hörd
genom egen gärning,
låt din längtan
bli en uppfyllelse
av någon annans önskan.
Låt den bortglömda kärleken
dela ditt sinne,
minns att livets andning
är jordens räddning
och du en del av den.
Dick Gottling:
Vintertårar
Jag går med taktfasta steg,
bort ifrån den kalla staden,
fram till en äng,
som i somras stod grön och prunkande.
Nu ligger det ett täcke av snö,
gnistrande i solens strålar.
Jag böjer mig fram,
mot ett av träden vid vägens kant.
Ser att solen värmt dess stam,
och hur frosten blir till vattendroppar,
gnistrande i det klara solljuset.
Lika klara som tårarna på din kind.
Jag lyfter handen varligt mot trädets stam,
med samma varsamhet,
som när jag torkade din lena kind.
Hur långt du än har färdats,
du är mig nära.
För en plats du har för evigt
i mitt hjärta.
Ingeborg Karlsson:
Minnen
Södersjukhuset den 1 november 1945
I hissen upp till avdelningen tittar du på mig
du jobbiga, skrynkliga, röda lilla knyte.
Du ser på mig med stora, vakna ögon.
Ingenting får mig att tro, att inte du och jag
möts i detta nu.
Detta är nu undret i livet.
Ty en son är mig född, ett barn är mig givet.
Ett barn av Fredsår, Allhelgonadag och Framtid.
Snödroppen
Efter en lång, kall vinter
bryter solens makt
den frusna jorden.
Den frusna själen.
Det frusna sinnet.
De borttappade orden.
I anande vår
finner vi dem på nytt.
Orden som tinar frusen jord.
orden som öppnar
ensamhetens stängda dörr,
och viskar tyst
ett välkommen,
till den envist,
genom is och snö,
växande snödroppen.
Björn Glemme:
Nycklarna till Visby
Återigen Faust,
men utan kontrakt.
”Allt skall vara dig givet”.
Jag faller som en kantig sten
genom ett rör av blommor.
Men den vackraste pojken i världen
var ledsen.
Jag kastar min kärlek
som sopor mot himlen.
Men en ung räv
luktar på våra fötter…
”I am homeless
come and take me”.
Sammanställning av Maria Lindström