Vi försöker ge liv åt de lite äldre texter vi har i arkivet genom att bildsätta och lägga ut dessa lite då och då.Vi hoppas ni läsare kommer närmare historien och kanske tar del av saker som ej längre finns att se eller uppleva.

Skrivet av Sylvia Johansson

Vi bodde i ett gammalt trähus ovanför Tulegatan fram till 1944. Då började det byggas ”moderna” hus, så kallade barnrikehus. Vi fick möjlighet att flytta in i ett på Råstensgatan 14, men bara om vi kunde garantera att hyran betalades. Pappa tjänade inte mycket, så de första åren hade vi olika inneboende i det ena rummet. Vi fyra i familjen bodde i det andra. Men vi hade ju modernt med WC inne!

Till huset hörde en bakgård. Där fanns en vit trädgårdsmöbel och sommarkvällar satt farbror Lindgren (husägaren) där och tog en kvällsgrogg. Ibland kom gårdsmusikanter och spelade, och på vintrarna hjälptes vi i huset åt och spolade en liten isplätt så att vi kunde åka skridskor. Det var alltid mycket snö på vintrarna då, eller bedrar mitt minne mig?

Vi var många som föddes på 40-talet, och vilken barndom vi hade – alltid massor av lekkamrater! Gatorna var våra lekplatser, trafik fanns knappast då. Vi spelade brännboll, lekte rymmare och fasttagare, krigade mot Råsuggorna, och förklarade krig mot…, ni vet alla de där lekarna då man ritade spelplan på gatan. Vi satt på trottoaren och bytte bokmärken och filmisar, Vera Ellen och Doris Day stod högt i kurs. Våra mammor var hemma, och det roligaste som fanns var då de tog kaffekorgen med och vi gick upp i Storskogen. Där fanns klätterträd, ett härligt berg att klättra i, bär, svamp och Filmstaden som man kunde tjuvtitta in till, hade man tur såg man någon kändis (det ordet fanns väl inte då). Min pappa tog varje söndag med mig (och andra av husets ungar) upp till Storskogen. Där hackade han in våra namn i ett stort stenblock – det och hela skogen försvann då nybyggandet tog fart på 50-talet.

 

 Filmstaden från Sundbybergssidan. Många allt för nyfikna barn resulterade i denna mur så filminspelningarna inte skulle störas.

Minns ni – alla i min ålder som bodde runt Gränsen – ”Ängen” där vi åkte skridsko på vintrarna innan Tuletorget kom till. I parken nedanför kyrkan (mot Tulegatan) byggdes kojor, där lekte vi rymmare och fasttagare. I kvarteret fanns fröknarna Hålléns mjölkaffär där man kunde köpa trasiga kakor billigt, där fanns också fröknarna Anderssons sybehörsaffär. En av systrarna var gift, men kallades ändå fröken. Minns ni mjölkaffären i hörnet av Vintergatan och Råstensgatan där man köpte mjölk i medhavd flaska eller Konsum mitt över gatan där man köpte jättegod ärtsoppa som skars i bit. gick till Liljekonvaljskogen (Virebergsområdet) där det fanns kalkoner och förstås liljekonvaljer. Vi stod utanför Skytteholmsplan och såg AIK träna, Bengt, Kjell och Kurre Hamrin m fl. Ishockey var inte uppfunnet, utan det var bandy som gällde. Många timmar har jag stått med pappa och frusit på Sumpaplan och vid Lötsjön.

Som barn har man ju vissa favoriter, så det är inte konstigt att godisaffärerna har etsat sig fast. Mitt emot småskolan fanns en godisaffär, likaså på Vegagatan, den måste man ju passera på väg till skolan så den var man frekvent kund i. Där fanns kandisocker i bit och röda kanderade äppelklubbor! Det fanns också en godisaffär i längan efter Landsvägen, längst ner mot Stenvillan. Jag minns att mannen på Fredsgatan och han på Landsvägen hade grå korta blanka rockar. Hur andra, i andra butiker såg ut har jag inget minne av alls!

I arbetarstaden Sundbyberg var många kommunister, så även min pappa. Jag minns än den lille mannen, kanske en partifunktionär, som då och då dök upp hemma och frågade om vi behövde något! Under knappa tider kunde han sedan komma med mat eller annan hjälp, för allt var naturligtvis inte idyll. Ekonomin var knackig för de flesta och familjetragedier inträffade. Jag minns också när Fundator brann, ryktet löpte snabbt och hela traktens ungar ilade dit.

Profiler fanns det ju också. Att åka buss från Sumpan in till stan tillsammans med Bertil Boo eller Lars-Gunnar Björklund (hans nuvarande fru bodde då på Mariagatan!) var en härlig upplevelse, det pratades och skrattades i hela bussen. I våra kvarter bodde pianisten Reinhold Svensson och längre ner i backen en annan pianist, Gunnar Svensson.

Bertil Boo spelar på Sundbybergs stadsmuseum 1986

 

Profiler var också dåtidens portvakter (saliga i åminnelse). I vårt hus hette de Persson, och gud nåde den som festade på småtimmarna eller var för högljudd eller inte hörde hemma i vårt hus! Vi var trygga i förvissningen att herr och fru Persson alltid fanns till hands, och portvakter, mer eller mindre uppskattade, var en självklarhet då.

Jag besöker ibland mina gamla hemtrakter, men det är så deprimerande att se de förr så levande gatorna tysta och tomma. Våra lekplatser har fått ge plats åt huskomplex, och de nya lederna från Huvudsta tränger på. Mitt i allt nytt hittar jag i alla fall Edgrens damfrisering på Tuletorget (den fanns senast jag var där i alla fall). Finns den kvar också vid nästa besök?