”De var mån om att vi anställda skulle ha det bra”

I samband med kulturåret 1998 och projektet Minnenas Sundbyberg intervjuade Karin och Eskil Olelind personer som varit anställda på stadens två tidigare dominerande industrianläggningar, Sievertföretagen och Marabou. Här plockar vi nu fram den fjärde av dessa intervjuer:

Gun Blomgren, född 1941 i Söråker, Medelpad

Gun var mycket ung när hon med sin mor flyttade från Medelpad till värmländska Torsby, där styvfadern bodde och arbetade.

– Efter skolan började jag arbeta på kontor och lärde mig maskinskrivning på kvällskurser. Som många ungdomar ville jag dock ”ut i världen” och bestämde mig för att flytta till Stockholm.

Arbete var det ganska gott om i huvudstaden och dess omgivningar, svårare var det att finna någonstans att bo. En lösning var att till en början ta plats som hembiträde, där bostad så att säga ingick i löneförmånerna.

– Jag fick plats i en familj på Lidingö 1957. Det var väl inte precis någon högvinst jag drog i det fallet. Frun i huset var mycket fordrande och hembiträdena hade kommit och gått i tät följd och jag blev inget undantag från det. Efter någon månad blev det dags att söka nytt arbete, men bostadsfrågan var fortfarande det stora problemet om man inte ville fortsätta som hembiträde och det ville inte jag, berättade Gun Blomgren.

Genom en kusin som arbetat på Marabou hade Gun hört att det fanns arbete där och att företaget också ordnade med bostäder åt sina anställda. Hon tog därför kontakt med personalavdelningen och fick löfte om arbete så snart de kunde ordna en bostad åt henne.
 
Matsalen på Marabou.
 
– Det var en lördag, minns jag, som jag flyttade in på Brunnsgården som låg vid Esplanaden i Sundbyberg. Brunnsgården ägdes av KFUK och drevs som en pensionatsrörelse. För 40 kronor i veckan fick vi där logi, frukost och ett huvudmål mat per dag, lunch eller middag beroende på vilket skift man hade. Ett mål åt vi i matsalen på Marabou.

– Jag delade rum med en annan flicka och det var rätt trivsamt att bo på Brunnsgården. Där fanns kokerska och föreståndarinna. Den senare såg bland annat till att det inte fanns några pojkar på rummen efter klockan tio. Om någon dröjt sig kvar kom hon och knackade på dörren. En gång inträffade det att en pojke som stannat för länge försökte undvika att ertappas genom att hoppa ut genom ett fönster, eller kanske var det en balkong. Tyvärr råkade han bryta benet i fallet, kanske ett väl högt pris att betala.

Stället för danssugna var förstås Lorry. (Foto: Ivan Bäckström 1961)
 
– När vi gick och dansade blev det oftast Lorry, som låg alldeles i närheten. Redan min första kväll på Brunnsgården gick jag dit med mina nya kamrater. Då och då besökte jag min morbror, som tidigare flyttat till Sundbyberg och bodde med sin familj i närheten av Tornparken.

Till en början på Marabou fick Gun som arbetsuppgift att vika till kartonger, men efter någon tid fick hon den mera ansvarsfulla uppgiften att arbeta vid packmaskinerna. Arbetet där var väl inte mer riskfyllt än på andra ställen, men man fick se upp så att man inte klämde fingrarna i maskinen – något som Gun råkade göra vid ett tillfälle.

Efter några år vid packmaskinerna övergick Gun till att arbeta som städare. Eftersom få ville städa betalades det arbetet betydligt bättre än arbetet vid bandet. Det hade också andra fördelar, tyckte Gun. De hade till exempel inga basar över sig och därför stor frihet att själv planera och utföra jobbet. Om man arbetade raskt och rationellt var det också möjligt att tjäna in tid, som visserligen inte kunde omsättas i pengar men väl i mer fritid.

– Efter några år fick jag flytta in i en trerummare i ett av de hus Marabou ägde eller var delägare i. När jag hade gift mig och fött två barn arbetade jag och min man olika skift så att vi växelvis kunde ta hand om barnen. Eftersom det inte var något uppehåll mellan skiften fick barnen följa med den som skulle gå på skiftet till Marabou och sedan tas om hand av den som gick av sitt skift. Senare inrättade Marabou en barnparkering för att underlätta för dem som var i den situationen. Där fick man lämna barnen den tid som behövdes vid skiftavlösningen.

– Förtjänsten vid Marabou var bra. Redan första året tjänade jag 10 000 kronor. Det kan jämföras med vad min styvfar tjänade samma år, 8 000-9 000 kronor, han som hela sitt liv varit skogsarbetare.
Den sista tiden på Marabou var Gun Blomgren tidskriverska på avdelningen. Det innebar att hon med hjälp av tidkorten höll reda på och sammanställde hur mycket var och en hade arbetat.

– Dessutom betalade jag ut lönerna på fredagarna. Jag hade då varit aktiv i facket i några år, kommit med i styrelsen och blivit vald till studieorganisatör. Senare invaldes jag också i Livsmedelsarbetareförbundets styrelse och i dess representantskap.

1974 lämnade Gun Marabou. Orsaken var att företaget då kommit i gång med utflyttningen till den nya fabriken i Upplands Väsby och att hon inte kunde tänka sig att flytta med dit. Efter en kort tid hos Sweda, som tillverkade kassaregister, började hon arbeta hos Vin- och spritcentralen.

En fruktansvärd olycka, som indirekt berörde Gun, inträffade vid ett tillfälle när man vid kabelverket mitt emot Marabou höll på att testköra en ny maskin. Av allt att döma fungerade inte maskinen som tänkt var utan rusade upp i höga varv och efter en stund började lösslitna delar slungas ut i omgivningen. En sådan del slungades med våldsam kraft rakt över gatan och in genom ett fönster hos Marabou. Där träffade projektilen huvudet på en arbetare och formligen skar av hans huvud. Gun kallades till avdelningen eftersom hennes man arbetat alldeles i närheten av den förolyckade och på nära håll hade följt massakern – som naturligtvis lika gärna hade kunnat drabba honom. Den upplevelsen tog Guns make mycket hårt naturligt nog.

Allmänt om tiden på Marabou och det som satte sin prägel på tillvaron i arbete, men även till en del under fritiden, framhöll Gun särskilt följande:

– Det jag allra mest fäst mig vid och uppskattat var den vänlighet och omtanke som mötte oss från företagets sida. De var mån om att vi anställda skulle ha det bra och till och med Henning Throne-Holst, som då var styrelseordförande, gick själv omkring på avdelningarna och förhörde sig om vårt välbefinnande.

Uflyktsdags för personal och familjer på Marabou.
 
– Barnkolonin i Bettna är ett fint och välkänt exempel på företagets sociala omsorg om sina anställda, men det fanns andra saker som gjordes i samma anda. En sådan är de julgransplundringar som anordnades för barnen vid trettondagshelgen. Då var det festligt värre. Förutom vanliga muntrationer och traktering fick alla barnen en present av företaget, utvald med hänsyn till barnets ålder och kön.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.