En sensommardag 1959 i Örskogen
Vad får man om man blandar två grabbar i tidiga tonår, slutet av 1950-talet och ett luftgevär? Jo, en historia om kamratskap och äventyr som dock inte slutade så roligt för en stackars ekorre.
Den 26 juni 1959 hade Ingemar Johansson mött Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York. Två minuter och tre sekunder in i tredje ronden vann Ingemar på teknisk knockout och Sverige hade fått sin första världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchreferatet direkt i Radio Luxemburg på natten till den 27 juni svensk tid. Så här minns Benny Köhler sensommaren 1959 i Ör:
Den 26 juni 1959 hade Ingemar Johansson mött Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York. Två minuter och tre sekunder in i tredje ronden vann Ingemar på teknisk knockout och Sverige hade fått sin första världsmästare i tungviktsboxning. Över tre miljoner svenskar lyssnade på matchreferatet direkt i Radio Luxemburg på natten till den 27 juni svensk tid. Så här minns Benny Köhler sensommaren 1959 i Ör:
Ängskolan i april 1961. (Foto: Raoul Kring)
”Plugget hade just börjat efter ett långt och härligt sommarlov. Ingemar Johansson hade blivit världsmästare i tungviktsboxning och själv släpade jag återigen på min tunga blåa bag till och från Ängskolan. Lönnarna stod djupt augustigröna i den tunga sensommarvärmen och jag hade fått mina första amerikanska blåjeans, som ansågs vara ett billigt och slitstarkt bruksplagg vid den här tiden och förknippades mest med cowboys i Texas. Alltså långt ifrån dagens modeplagg som man får titta djupt i plånboken för att köpa.
På Stationsgatan bodde Jojje. Vi hade börjat i samma klass året före och ganska snart blivit polare, trots att vi egentligen hade helt olika intressen bortsett från att vi båda spelade gitarr. Jojje var ett tekniskt geni och kunde plocka ihop de mest fantastiska och finurliga apparater och få dem att fungera. Själv var jag nöjd om jag lyckades stoppa i batterierna åt rätt håll i ficklampan för att få den att lysa.
Vi kom bra överens och delade glädjestunder i samma anda som vi försökte lösa varandras problem. Vi var kort sagt ett team, litet men sammansvetsat och med en enastående förmåga att hitta på rackartyg. Ofta satt vi i Jojjes rum (som för övrigt liknade en mekanisk verkstad) och planerade vår lediga tid för mer eller mindre lyckade bravader.
Den här speciella dagen var en lördag och erbjöd alltså många timmar för två fantasifulla 13-åringar att fylla. I Jojjes byrålåda, bland elkablar, skiftnycklar och lödkolvar, låg också ett halvt gömt luftgevär. Gammalt och slitet var det, men säkert funktionsdugligt. Jag hade inte sett det tidigare och Jojje hade förmodligen inte haft tid att ägna det någon större uppmärksamhet, så upptagen som han var med alla pågående projekt. Jojje satt försjunken i ett sönderbläddrat nummer av Teknikens värld när jag reste mig och böjde mig över den utdragna byrålådan och försiktigt tog upp geväret. Kolven var repig och nött och den metallgrå pipan hade bruna rostfläckar här och där. Jag vägde geväret i händerna och frågade om Jojje haft det länge och om det gick att skjuta med. Måttligt intresserad svarade han att han inte hade några skott, men att det nog fungerade. Skott såldes på Lelles, men hur skulle vi få tag på pengar?
På Stationsgatan bodde Jojje. Vi hade börjat i samma klass året före och ganska snart blivit polare, trots att vi egentligen hade helt olika intressen bortsett från att vi båda spelade gitarr. Jojje var ett tekniskt geni och kunde plocka ihop de mest fantastiska och finurliga apparater och få dem att fungera. Själv var jag nöjd om jag lyckades stoppa i batterierna åt rätt håll i ficklampan för att få den att lysa.
Vi kom bra överens och delade glädjestunder i samma anda som vi försökte lösa varandras problem. Vi var kort sagt ett team, litet men sammansvetsat och med en enastående förmåga att hitta på rackartyg. Ofta satt vi i Jojjes rum (som för övrigt liknade en mekanisk verkstad) och planerade vår lediga tid för mer eller mindre lyckade bravader.
Den här speciella dagen var en lördag och erbjöd alltså många timmar för två fantasifulla 13-åringar att fylla. I Jojjes byrålåda, bland elkablar, skiftnycklar och lödkolvar, låg också ett halvt gömt luftgevär. Gammalt och slitet var det, men säkert funktionsdugligt. Jag hade inte sett det tidigare och Jojje hade förmodligen inte haft tid att ägna det någon större uppmärksamhet, så upptagen som han var med alla pågående projekt. Jojje satt försjunken i ett sönderbläddrat nummer av Teknikens värld när jag reste mig och böjde mig över den utdragna byrålådan och försiktigt tog upp geväret. Kolven var repig och nött och den metallgrå pipan hade bruna rostfläckar här och där. Jag vägde geväret i händerna och frågade om Jojje haft det länge och om det gick att skjuta med. Måttligt intresserad svarade han att han inte hade några skott, men att det nog fungerade. Skott såldes på Lelles, men hur skulle vi få tag på pengar?
På sportaffärer såldes skott.
Även Jojjes intresse var nu väckt och jakten på pengar till ammunition inleddes. Lelles Sport låg på Esplanaden vid den här tiden och var tillsammans med Ringan på Fredsgatan stans två sportaffärer. Strax före stängningsdags stod vi svettiga och andfådda utanför Lelles entré och räknade ihop de småpengar vi lyckats få ihop. Jag minns inte om det var någon åldersgräns för inköp av skott till luftvapen, men för säkerhets skull hade vi förmodligen lyckats övertala någon äldre kompis eller förbipasserande att hjälpa oss. Hur som helst räckte pengarna till en ask äkta Diablo blyhagel.
Snart satt vi åter i Jojjes rum, ivriga att testa geväret. Några droppar olja på de värst rostdrabbade ställena hade gjort geväret i skick som nytt när Jojje laddade med det första haglet. Han lade kolven tätt mot axeln, siktade noga och tryckte av. Poff! Den tomma konservburken vi hade satt upp som mål i andra änden av rummet hoppade till och ramlade i golvet. Vi tittade nöjt på varandra och tog upp burken för att se vilken förödelse skottet åstadkommit. Hålet i burken var inte stort, men tillräckligt imponerande för att vi, efter viss tvekan, bestämde oss för att testa geväret ute och på längre avstånd.
Med geväret inlindat i ett gammalt gitarrfodral av tyg, för att inte väcka uppmärksamhet, styrde stegen Stationsgatan upp mot Prästgårdsgatan, avverkade de gamla trätrapporna vid Baptistkyrkan med raska språng och fortsatte Kyrkogatan ned mot Tulegatan. Den blandade känslan av förväntan och spänning över att vi höll på med nåt som vi egentligen inte fick, gjorde oss upprymda och vi skämtade friskt med varandra medan vi gick Vackra vägen ned mot Golfängarna.
Snart satt vi åter i Jojjes rum, ivriga att testa geväret. Några droppar olja på de värst rostdrabbade ställena hade gjort geväret i skick som nytt när Jojje laddade med det första haglet. Han lade kolven tätt mot axeln, siktade noga och tryckte av. Poff! Den tomma konservburken vi hade satt upp som mål i andra änden av rummet hoppade till och ramlade i golvet. Vi tittade nöjt på varandra och tog upp burken för att se vilken förödelse skottet åstadkommit. Hålet i burken var inte stort, men tillräckligt imponerande för att vi, efter viss tvekan, bestämde oss för att testa geväret ute och på längre avstånd.
Med geväret inlindat i ett gammalt gitarrfodral av tyg, för att inte väcka uppmärksamhet, styrde stegen Stationsgatan upp mot Prästgårdsgatan, avverkade de gamla trätrapporna vid Baptistkyrkan med raska språng och fortsatte Kyrkogatan ned mot Tulegatan. Den blandade känslan av förväntan och spänning över att vi höll på med nåt som vi egentligen inte fick, gjorde oss upprymda och vi skämtade friskt med varandra medan vi gick Vackra vägen ned mot Golfängarna.
Golfängarna. Skolklass går över spången nån gång på 1960-talet. I bakgrunden syns Näckrosen. (Foto: Uno Wikström)
I skuggan av träden, en bit in i skogen på andra sidan Golfängarna, inte långt från Örs gård, slog vi oss ned på en sten och pustade ut en stund. Vi njöt av skogens svalka medan vi plockade fram det omsorgsfullt inpackade luftgeväret. Jojje kontrollerade siktet på geväret och jag tog fram några småsaker som jag stoppat i fickan för att ha som måltavla, bland annat en gammal tennsoldat till häst med röd, halvt bortnött vapenrock.
– Stega upp tio meter och ställ den på någon av stenarna där, så ska jag fälla den med första skottet, sa Jojje.
– Jag sätter hur mycket som helst på att du missar, svarade jag.
Han stoppade ett hagel i loppet, siktade länge och noga och kramade av skottet – och missade tennsoldaten med minst ett par decimeter. Många hagel gick sedan åt, men tennsoldaten stod kvar på stenen i sin röda rock och vi började så smått misströsta.
– Ett sista skott, sen ger jag upp, sa Jojje.
Målmedvetet tog han geväret, beslutsamheten och koncentrationen riktigt lyste om honom och hela skogen tycktes hålla andan. Med allvarlig blick laddade han om, pressade kolven mot axeln och höll pekfingret mot avtryckaren… och precis då hördes det karaktäristiska smackandet från en ekorre från en björk snett bakom oss. Blixtsnabbt vände sig Jojje om och jag tror inte han siktade ens innan skottet gick av. Ekorren törnade mot några grenar innan den föll till marken nästan framför våra fötter.
Skottet hade träffat illa och slitit upp ett sår i sidan på ekorren och ena benet verkade obrukbart. Vettskrämd försökte den fly från oss, men vi förstod att den var så illa skadad att den måste fångas in och avlivas. Jojje och jag tittade frågande på varandra. Hur hade det gått till egentligen? Av Jojjes blick förstod jag att det inte hade varit hans mening att skjuta ekorren. Av ren slump hade skottet träffat och nu var vi tvungna att ända den stackars ekorrens liv. Den kunde inte fly så långt, men gjorde vilt motstånd när Jojje försökte fånga den. Utmattad gav den till slut upp och låg stilla i Jojjes hand. Jag laddade på nytt geväret och höll pipans mynning tätt emot ekorrens huvud… och tryckte av. Den ryckte till och de mörka pepparkornsögonen fick ett stelt uttryck. Ekorren var död.
Under tystnad begravde vi den bakom en sten och försökte på tonåringars vis dölja våra fuktiga ögon inför varandra. Jag hade länge en klump i halsen och kände mig bedrövad och rent av usel, och jag vet att Jojje kände likadant.
– Stega upp tio meter och ställ den på någon av stenarna där, så ska jag fälla den med första skottet, sa Jojje.
– Jag sätter hur mycket som helst på att du missar, svarade jag.
Han stoppade ett hagel i loppet, siktade länge och noga och kramade av skottet – och missade tennsoldaten med minst ett par decimeter. Många hagel gick sedan åt, men tennsoldaten stod kvar på stenen i sin röda rock och vi började så smått misströsta.
– Ett sista skott, sen ger jag upp, sa Jojje.
Målmedvetet tog han geväret, beslutsamheten och koncentrationen riktigt lyste om honom och hela skogen tycktes hålla andan. Med allvarlig blick laddade han om, pressade kolven mot axeln och höll pekfingret mot avtryckaren… och precis då hördes det karaktäristiska smackandet från en ekorre från en björk snett bakom oss. Blixtsnabbt vände sig Jojje om och jag tror inte han siktade ens innan skottet gick av. Ekorren törnade mot några grenar innan den föll till marken nästan framför våra fötter.
Skottet hade träffat illa och slitit upp ett sår i sidan på ekorren och ena benet verkade obrukbart. Vettskrämd försökte den fly från oss, men vi förstod att den var så illa skadad att den måste fångas in och avlivas. Jojje och jag tittade frågande på varandra. Hur hade det gått till egentligen? Av Jojjes blick förstod jag att det inte hade varit hans mening att skjuta ekorren. Av ren slump hade skottet träffat och nu var vi tvungna att ända den stackars ekorrens liv. Den kunde inte fly så långt, men gjorde vilt motstånd när Jojje försökte fånga den. Utmattad gav den till slut upp och låg stilla i Jojjes hand. Jag laddade på nytt geväret och höll pipans mynning tätt emot ekorrens huvud… och tryckte av. Den ryckte till och de mörka pepparkornsögonen fick ett stelt uttryck. Ekorren var död.
Under tystnad begravde vi den bakom en sten och försökte på tonåringars vis dölja våra fuktiga ögon inför varandra. Jag hade länge en klump i halsen och kände mig bedrövad och rent av usel, och jag vet att Jojje kände likadant.
Vykort från 1955 med Esplanaden och Vattentornet.
I samma veva som Benny Köhler 1996 hade skrivit ner sina minnen från den sensommaren och dagen i Örskogen blev han till sin stora förvåning uppringd av Jojje, som han inte hade haft kontakt med på över 20 år. Efter att ha stämt av hur de hade det nuförtiden lovade de att hålla kontakten vid liv. Just när de skulle avsluta samtalet frågad Jojje:
– Kommer du ihåg när vi sköt den där stackars ekorren i Örskogen? Vad jag kände mig eländig efteråt. Jag tyckte så synd om den.
– Jag tyckte precis likadant, svarade jag och lyckades med möda dölja min förvåning över att han nämnde just den dagen jag skrivit om.
Tänk på vilka förunderliga vägar ödet kan sudda ut skillnaden mellan då- och nutid.
Text och bearbetning av Maria Lindström
Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.
– Kommer du ihåg när vi sköt den där stackars ekorren i Örskogen? Vad jag kände mig eländig efteråt. Jag tyckte så synd om den.
– Jag tyckte precis likadant, svarade jag och lyckades med möda dölja min förvåning över att han nämnde just den dagen jag skrivit om.
Tänk på vilka förunderliga vägar ödet kan sudda ut skillnaden mellan då- och nutid.
Text och bearbetning av Maria Lindström
Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.