Sundbybergs stadsmuseum - Sundbybergs första riksdagsman – en obändig en från Skara

Sundbybergs första riksdagsman – en obändig en från Skara

1902 klev Gustav Wilhelm Källman in i Sundbybergs politiska liv och där satt han sedan tungt och länge i kommunalnämnden, köpingens styrelse, och även i riksdagen, där han blev ledamot i flera utskott och beredningar. Obevekligt verkade han även vara på väg in i regeringen. Ända tills en skandal med flera hundra ton sälkött sköljde över honom och fick honom att överge alla sina politiska uppdrag.

Utifrån Henning Söderbergs ”Sundbyberg under köpingstiden” (1968) och ”Sundbyberg – den 113:e staden” (1974) berättade Thorild Ljungfors 1994 i skriften Hembygd i Sundbyberg om den tidigare Skarabon GW Källman:

GW Källmans far var lantbrukare och kommunalman i Skara församling. Den unge GW arbetade i jordbruket till 1896 då han vid 19 års ålder bröt upp och begav sig till Stockholm. Där lärde han till murare och verkade som murarbas innan han helt gav sig in i politiken. 1900 kom han till Solna där han gick med i arbetarkommunen. Från 1902 var det sedan Sundbyberg som gällde och där medverkade han vid flera husbyggen.

Det utbredda superiet fick honom, precis som många arbetarpolitiker vid den här tiden, att gå med i Verdandi. Verdandi hade bildats 1896, bland annat som en protest mot den traditionella nykterhetsrörelsen som gjorde den enskilde ensam ansvarig för missbruket i stället för att se att det grundlagts av missförhållanden och sociala orättvisor i samhället.

1905 inledde GW Källman sin politiska karriär. Han blev först suppleant i kommunalnämnden, ordinarie 1907 och sedan nämndens ordförande 1913.

1911 kom han in i riksdagen och några år senare blev han ordförande i landstinget. Allt tycktes gå som på räls. Men vad var det då som stoppade den obändige mannen från den stora slätten i väst? Frågan kan bara besvaras med: AB Svensk Import.

I januari 1919 nådde GW Källman sin mest betydelsefulla post när han blev ordförande i bevillningsutskottet. Under ståndsriksdagen och tvåkammarriksdagen godkände bevillningsutskottet höjningar eller sänkningar av skatter och tullar. I samband med tvåkammarriksdagens upplösning avskaffades utskottet.

Jämte regeringen bör GW Källman och hans utskott ha haft mest att säga till om rörande den del av landets ekonomi som styrs av riksdagen. I Nordisk Familjebok stod att läsa om utskottet att ”dess inkomstberäkningar läggas till grund för statsutskottets finansbetänkande”.

1917 hade GW blivit ledamot av myndigheten Folkhushållningskommissionen, FHK, och Stockholms läns livsmedelsstyrelse. FHK bildades när ransonering av livsmedel och andra dagligvaror blev nödvändig på grund av första världskriget.

Bristen på livsmedel gjorde att man vände sig utomlands. Från Norge köptes fisk och sälkött, från Danmark kött och grönsaker och från Nederländerna saltade grönsaker, särskilt skärbönor som ersättning för potatis.

När FHK förbjöd länets livsmedelsstyrelse att bedriva affärsverksamhet bildade GW Källman med några andra ett bolag för att kunna fullfölja redan ingångna avtal. Bolaget, AB Svensk Import, körde i gång i januari 1918 och importerade fram till krigsslutet i november 4 883 ton mer eller mindre insaltade livsmedel, varav 450 ton sälkött.

De här varorna ville ingen ha när gränserna åter hade öppnats. Efter att ha försökt sälja varorna till de nya baltiska staterna, men misslyckats eftersom ländernas valutor inte godkändes av svenska banker, gick AB Svensk Import i konkurs i november 1919. Framför allt i tidningarna blev jakten våldsam på GW Källman och styrelsen. De fick heta ”gulaschbaroner”.

Gulaschbaron betecknade under och efter första världskriget en "krigsjobbare", ofta med bibetydelsen rik och vräkig uppkomling. Egentligen var det en person som på kort tid tjänat en förmögenhet på att leverera livsmedel till främst centralmakternas arméer. Det kan i överförd betydelse användas om personer som blivit rika genom spekulation eller om krigsprofitörer i allmänhet.

AB Svensk Imports ledning blev alltså kallad det värsta man kunde säga om folk som sysslade med affärer på den tiden. Ändå värre blev det eftersom det handlade om män i offentlig ställning. GW Källman avsade sig som sagt alla sina politiska uppdrag. I samma veva gick han även ur Verdandi. För honom var det antagligen självklart, men för tidningarna blev även det föremål för spott och spe. Hade han gått med i nykterhetsorganisationen enbart av opportuna skäl?

Sundbybergs första stadsstyrelse 1927: ordföranden GW Källman och rådmännen John Bergström och Hj. Olsson.
 
GW Källman återhämtade sig så småningom efter kraschen och 1920 drog han i gång igen. Han blev kommunalkamrer och sedan den provisoriska stadsstyrelsens ordförande inför Sundbybergs omvandling till stad 1927. Han blev däremot utslagen i valet till stadens kommunalborgmästare.
 
GW Källman och de andra i drätselkammaren 1927.
 
Stör ej, arbete pågår! Hulda Karlsson, Greta Källman och Eric Linderman i Sundbybergs drätselkammare.
 
1929 blev han åter riksdagsman, först i andra kammaren och sedan i första. AB Svensk Import satt dock fortfarande som en osynlig boja runt foten och något regeringsuppdrag blev det aldrig.

Vid 69 års ålder avgick GW Källman från riksdagen. Han hade gått igenom en hård politisk skola, särskilt på den gamla kommunalstämmans tid då smockan ibland hängde i luften och vissa fann för gott att avvika. Det nämnde också ärkebiskop Nathan Söderblom när han invigde Sundbybergs kyrka 1911. Han sa att Sundbyberg på den tiden inte bara var känt för sitt starka brännvin och sina leriga gator utan även för sina stormiga kommunalstämmor.

Gustav Wilhelm Källman avled 1966. Hans efterträdare som stark man blev ”Sundbybergskungen” Arthur Sköldin.

Även GW Källmans bröder lämnade Skara för Sundbyberg. Den yngste, Karl, var också verksam inom Verdandi. Han dog i unga år av hjärnhinneinflammation. Mellanbrodern Teodor, i många år protokollförare i arbetarkommunen, bytte ut protokollen mot manusskrivande och slutade som chef för Pallasteatern, en revyscen på Kammakargatan i Stockholm.

Till sist lite bonusinformation om ransoneringen:
  • Den 19 december 1916 beslutades om införande av ransonering på bröd, vilken trädde i kraft den 8 januari 1917. Då beslagtogs alla förråd av vete och råg såväl otröskad som tröskad och i Norrland korn samt mjöl och bröd därav.
  • Efter inventering av lagren blev en dagsranson 250 gram mjöl eller 325 gram mjukt bröd eller 200 gram hårt bröd. Personer med tungt arbete kunde tilldelas påbrödskort, vilket gav rätt till extra 65 gram mjukt bröd, 50 gram mjöl eller 40 gram torrt bröd per dag.
  • Efter en minskning av dagsransonen till 200 gram mjöl per dag i februari 1917 höjdes den åter i november 1918 till 250 gram. Först 25 augusti 1919 lyftes ransoneringen på bröd.

Text och bearbetning av Maria Lindström

Tänk på att bilderna tillhör Sundbybergs stadsmuseum och inte får användas utan tillstånd.